Jag får be om ursäkt, jag känner mig lite håglös. Min mormor dog för några dagar sedan. Jag har inte så mycket att säga om det. Det är så det är, man blir gammal och svag. Sen kanske ens barnbarn står där någon dag och sörjer. Sommaren var lång och rasande, nästan galen, kvävande och kvalmig. Jag kan inte andas längre; kan inte falla längre ner. För lite sömn, för stora tankar. Augusti river mig sårig i sin famn.