Överallt tornar de upp över hela Bellevues fina stadsdel.

De pampigaste husen ever.

De är inte bara pampiga, de är dessutom väldigt gamla med anrika historier. När jag ser dessa tjugorummare förstår jag varför man blir kommunist. Dessa en-familjshus skulle kunna rymma fem familjer och då skulle alla ändå kunna bo lyxigt.

Jag och Chip går ofta genom dessa kvarter på vår kvällsrunda. Jag minns när några vänner till mig fick i uppdrag att ordna maten till någon av systrarna Graffs bröllop här i skåne. Jag frågade om han var snygg förutom att han var väldigt rik som hon gifte sig med. Han svarade:

"Helene, sådana som han har du mött tusen och åter tusen gånger ute på krogen men aldrig att du skulle fastna för en sån som han!"

Surt undrade jag varför då, jag har ju inget emot att bli försörjd! Han svarade att såna som han inte var tillräckligt mycket skadad man för mig och att jag antagligen skulle driva honom i konkurs genom att skänka bort alla hans pengar till de kollektiv jag skulle starta i hans pampiga bostäder.

Well, jag tänker att jag visst då skulle kunna bli lycklig, och han med. Han skulle i alla fall aldrig ha tråkigt och han skulle absolut hitta känslor han aldrig visste att han hade, och då menar jag inte de arga, frustrerande i kombination med kåta och hopplöst förvirrade utan.. att våga gå på toa med öppen dörr och sånt.

Och by the way, Chip bajsade precis bredvid passagerardörren till en röd Jagga.. men så vet ju inte han vad klass är och jag vet inte att ta med mig bajspåsar?!

Shit happens lixom,
med eller utan pengar...