Allt var planerat sen flera veckor. De ekologiska äggen,
väl förpackade i en reklamväska från SAS,
gjorde sällskap med de svarta trumpetsvamparna
och ICA: s röda lökar förpackade i nät. Ett litet paket ekologiskt smör samsades med en blå kylklamp och 3 dl vispgrädde omsvepta i LT: s familjesidor med gårdagens dödsannonser.

Globalknivarna blänkte nyslipade i sitt mörkblå etui. Den billiga mixerstaven fick duga för jag tänkte ändå köpa en ny och bättre. Packad och klar styrde jag kosan söderut längs ostkusten där jag lovat att bjuda poeten på lunch innan min vidare färd till Götet.

Redan långt utanför huset hördes elgitarrens klagande läte och någon som sjöng jävligt falsk, jag fick ringa åtskilliga gånger på dörrklockan och ropa genom brevinkastet innan det tystnade i lägenheten och släpande steg hördes närma sig ytterdörren. Dörren for upp med en smäll mot väggen och där inne stod poeten med bar överkropp och flinade mot sig själv i hallspegeln. Tjenare, sa han, fan va tjock du är. Kom in och stå inte där och glo, fortsatte han medan han röjde undan stringkallingar och CD skivor med Christer Sjöstrand och Vikinggänget. Det luktade surt av billigt vin och ruttna brakskitar.

I köket var diskbänken fylld med tomma pizzakartonger, kladdiga vinglas och utspillt havregryn. Gröttallrikar stod staplade i en gigantisk hög och möglet längs ned i högen var på väg både uppåt och nedåt. Som mossa. Några hantlar låg på köksbordet där även stora burkar med proteinpulver och en torr pelargon stod.

Jag måste pissa, sa jag och nickade mot toaletten. Var så artig, svarade poeten och kliade sig i skrevet. På väggarna inne i badrummet satt affischer med Carola Gnäggkvist som var fullsprutade med något vitt och kladdigt som sakta rann längs väggarna. Det mesta hade stelnat och var mer transparent i färgen. Över toalettstolen satt en bild av den stora poeten Steve Flando och en pytteliten bild av Pippi Långben. När jag tvättat händerna med den rosa tvålen, som stank pungsvett, gick jag åter ut till köket och skred till verket.

Poeten satt vid köksbordet och petade sig i näsan, rullade sin fångst mellan tumme och pekfinger och knäppte sen iväg den på fönstret som var fullt av skiten. Jag grabbade tag i en hantel och berömde poeten för hans styrka och snygga kropp. Han flinade och spände sina muskler samtidigt som jag tog sats och dängde hanteln i skallen på honom. Då föll han ihop över bordet med ansiktet rakt ner i pelargonen. Snabbt och metodiskt band jag fast den avdomnade poeten vid stolen och knäppte upp hans tajta jeans, halade fram en medelstor strutkuk och fortsatte sen att binda fast stolen i bordet och bordet i allt som gick att binda i.

Under tiden medan jag väntade på att han skulle komma till sans igen förberedda jag mig för att laga omelett. Jag hittade en flottig stekpanna och ställde den på plattan och drog på värmen. Letade i lådor efter en skärbräda när jag hörde att han stönade och började vakna upp. Då stoppade jag ett ägg i käften på honom och tejpade igen med kirurgtejpen jag hittade i en av lådorna som var proppfull med material från något sjukhus. Sen började jag hacka den röda löken och fräste den i stekpannan tillsammans med svarta trumpeter. Poeten frustade där han satt så jag körde upp några svampar i snoken på honom gick sen och satte på en CD med Christer och drog på volymen ordentligt. Med en medelstor globalkniv skar jag sen av ollonet på den slokande lemmen och drog ihop struten med några varv av tejpen. Poetens ögon rullade roligt i skallen på honom och färgen i ansiktet blev allt vitare. Jag hackade ollonet och öste ner flänsost och allt i stekpannan. Bitarna hoppade lustig, precis som färsk fisk kan göra.

Det började lukta mat i köket och jag buggade runt lite för mig själv till Blue Hawaii medan lökröran blev lagom brynt. Ur väskan fiskade jag upp grädden som jag slog i en kastrull förutom en skvätt som jag hällde över poetens bröst. Fy fan va ful han såg ut. Jag rispade lite med kniven så det vita blandade sig med rött. Mycket snyggare. Nu fick väl röran ändå vara färdig tyckte jag och hivade ner den i grädden som sjöd i sin kastrull. Härlig stuvning skulle det bli till omeletten som det nu var dags att förbereda. Sex ägg borde bli lagom, sa jag högt till dönicken vid bordet. De andra sex i tolvpacket roade jag med att kasta på skitstöveln och nu blev han riktigt snygg. Ryggen kletade jag in med smör och i det tryckte jag fast några svampar här och där. Vilken läckerbit! Några lökklyftor i ögonen fick avsluta dekorationen.

Med båda händerna om skaftet på den största globalkniven måttade jag några gånger mot skallen på fjanten. Tog sats och med all min kraft svingade jag armarna genom luften i en halvcirkel samtidigt som jag skrek. Träffen blev perfekt. Toppen på skallen gled lite år sidan när det riste i vraket vid bordet. Ynkryggen tjurade nu. Fy helvete. Jag ökade volymen ytterligare och började sjunga med Christer i guldbruna ögon medan jag lyfte på locket och blottade den fulaste hjärna jag någonsin sett. Jag skrattade hånfullt och tog en sked och öste ur några slevar poethjärna i en plastbunke, knäckte i alla sex äggen och såg att den patetiska poeten började vingla runt med skallen och rycka i kroppen. Inte än lilla vän, sa jag milt och höll fast skallen nära mina ögon. Nu är du inte stor i orden va, väste jag och körde igång mixerstaven i äggsmeten. Leende guldbruna ööögon, har jag förälskat mig iiiiiii!, vrålade jag när äggsmeten gled ner i stekpannan. Det luktade lite konstigt när jag rörde runt med gaffeln men smeten stelnade i vackra grådassiga mönster med gula inslag. Försiktigt stjälpte jag upp halva omeletten på en tallrik, öste på stuvningen med min lediga hand och vek snyggt över den andra halvan av omeletten. Vilket konstverk, fullt av poesi och testosteron.

Nu är det mat, sa jag kallt och slet bort kirurgtejpen med ett ryck. Måttade med knytnäven och slog sönder ägget i käften på döskallen vid bordet. Fy fan vad han dreglade. Jag skar en bit av omeletten och knölade in den i äggsörjan. Tugga nu då, skrek jag. Men inte tuggade han. Vilken tråkmåns. Inte gick det att höra vad han sa heller. Han sluddrade något grymt så för att få tyst på honom körde jag igång mixerstaven igen och stack ner den i huvudet på honom. Det ena ögat efter det andra försvann med ploppande lustiga ljud. Några svampar och en lök fick följa med för eländet stank.

Äntligen blev det tyst på poeten. Nu kunde jag avnjuta min omelett i lugn och ro medan Christers ljuva stämma sjöng mycket ljus och mycket värme.