Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 

Vrål i tystnadens rum

En strimma ljus kommer
in då brisen tar tag i
gardinen som följsamt
fladdrar fram och åter.

En liten strimma hopp
når den sovande flickan,
som inte vågat skratta
på länge.

Rummet hade väntat på henne,
familjen drömde om den dag
hon vågade lita på dem.
Just nu kunde de bara vänta,
vänta in styrkan hon sedan länge
tappat.

Den lilla flickan öppnar sina pärlblå
ögon, tittar på sin nalle utan att säga
ett ord.
Hon vill bara försvinna, dö låsa in sig
så ingen finner henne.

Ljuden når hennes rum, dörren öppnas
och hennes lillasyster kommer rusande.
Tårar strömmar ner, sorgen att
det inte är som det var förr växer.

Den lilla flickan klär på sig utan känsla
hennes tro på livet forsades bort då
hon inte fick stanna på andra stället.

Maten smakar inte, vill bara spotta ut det.
Varför kan hon inte få tillbaka sin familj?
Varför hör ingen av sig?
Varför hamnade hon i denna familjen?
Många frågor, men inga svar.

Hoten utifrån kunde varit stora
om inte flickan fått nya rötter,
men de gamla dör aldrig.
Utan vetskap om var hon föddes,
döptes, eller levt innan allt skedde
började vägen.

Åren gick, de få minnen hon hade
bleknade bort. Nu var hon utan historia
utan förståelse, utan minnen som sakta
började läggas bit för bit.

De stulna åren kan hon aldrig
få tillbaka, inte heller den familj hon
mist. Kontakten bruten, banden borta
och alla minnen på plats.
På bar backe hon formar sitt liv,
utan familj, utan trygghet öppnas
lejonets gap att sluka henne.
Helvetets eldar slagit upp många gånger.

Försiktigt söker hon nu nya vägar,
inget får gå fel, allt behöver hamna på
plats.
Om hon inte anstränger sig vet hon allt
faller för ingen, nej ingen
väcker björnen som sover.

Familjen nu är borta, hennes
chans till försoning kommer inte
finnas. Hon vet hur hennes avkommor
formar sina vägar...
Hennes enda tanke är att hennes öde
aldrig får komma i deras kännedom.
De får bara veta vissa saker.

Sorgen att aldrig kunna visa upp
deras släkt växer i hjärtat. De har liksom
henne ingen släkt de heller.
Ingen som ser, ingen som hör dem
och då är det svårt att stärka familjebanden.




Fri vers av Filosofen2
Läst 205 gånger och applåderad av 1 personer
Publicerad 2011-08-09 09:31



Bookmark and Share


  PPQ
poesi när den är som bäst, underbar text
2011-08-15

  Ari Viklund
De stegen vi tar skriver ny historia
försonar forntid och formar framtid
2011-08-09
  > Nästa text
< Föregående

Filosofen2
Filosofen2