Då jag säger att jag aldrig litar på någon så får jag höra:
"Så trist."
Frågar då:
"Varför det?"
"Då är du ensam."
"Ensam är ett tvångsord."
Då tittar vederbörande på mig och frågar.
"Vad menar du?"
"Ensam är att inte välja det, vara själv är något man väljer."

Efter alla svek, misshandel och total utfrysning av dem jag trott jag kunnat lita på, så har jag insett en sak. Aldrig man kan lita på en enda. Visst kan jag sitta och dricka kaffe, prata och glamma, ställa upp då andra behöver, men aldrig jag räknar med någon annan.
Vanliga människor kan inte förstå hur vissa människor blir så.

Vissa är behändiga att bara finnas då ingen annan finns, bli borträknade då fester etc sker, för då behövs de inte. Ofta står såna människor ut, annars har dem ingen annan. Utsattheten växer och isoleringen lika så.
Glåpord är inget ovanligt, eftersom de väljer det sättet att umgås istället för total ensamhet.

Då ingen hör av sig hör den ensamma av sig. Då det finns en lucka kan den komma på kaffe, men så fort något roligt sker i den andras liv dör uppmärksamheten och den ensamma får gå hem igen.
Det är inte lätt att bryta då sociala nät inte existerar. Det kan bero på avsaknad av familj, jobb eller invanda mönster att aldrig finna rätt.

Tårar är det ingen som ser, fruktan att dö och ingen saknar den växer. Då tappas all fokus på jaget och jakten på lycka växer.
Kärlek är inget som saknas då det inte funnits någon gång, men saknaden av uppmärksamhet och närhet kan ge biverkningar som får konsekvenser som ingen vill se.

Födelsedagar glöms bort, jular firas inte, isoleringen tar fäste på allvar och insikten att inte vara behövd bara växer.
Längtan efter slutet kan vara så påtagligt att livet inte önskas mer.
Då självmord skett sker en hemsk känsla hos dem som inte brytt sig. Varför oja sig då den oönskade inte finns? Varför är det viktigt att leva för andra?

Många gånger då ensamheten bet mig i ryggen, ville jag bara avsluta allt. Dem jag umgicks med frågade aldrig hur jag mådde.
Kraven växte på tjänster andra ansåg jag behövde göra för att duga. Eftersom jag aldrig accepterats i andras ögon var detta bara en påminnelse om hur mitt liv gestaltat sig. Jag var övertygad om min att det spelade ingen roll om jag levde eller var död. Demonerna växte och isoleringen lika så...

Då telefonen var död, besöken aldrig kom insåg jag hur illa jag mådde. Sjukdomen tog fart. Då jag låg på sjukhus och sköterskan sa mina vänner behövde hjälpa mig... Blev jag tyst och grät.
"Jag har inga vänner, ingen familj, så jag får klara mig själv."
"Snälla nån, hur kan du vara så ensam?"
Då berättade jag min historia med gråten i halsen.

Har aldrig vågat berätta, kändes och känns som en skam... Man är ju misslyckad då ingen finns för en. Så omöjlig och svår, då är det inte konstigt.

Nu mer har jag grannar som knackar på, frågar hur det är, dricker kaffe och blir omtyckt. Fick idag en kram av en kille som haft samma isolering som jag. Vi sitter i samma båt. Det jag beundrar hos dessa människor är deras totala osjälviskhet. Någon ger kläder och möbler som inte passar i hemmet eller på henne, någon annan är bra att prata med och någon annan pratar jag allmänt med. Något vi alla har gemensamt är ensamheten, att ingen bryr sig.
Vi vet vi inte kan lita på någon, så därför behöver vi varann som stöd.

En granne har som jag bott i olika hem, slagits, utsatts för kränkning och hemska förtryck. Hans enorma svårighet är att lyssna till goda ord liksom jag.
Aldrig jag tror någon vill stanna kvar, vet att bakom varje krök finns oro.
Det är så inbitet att jag vet kärlek inte existerar hos mig, eftersom jag inte vågar lita på någon. Känslan för tillhörighet finns inte, inte heller längtan efter intim kontakt... Vad återstår då?

Kärleken till mina barn är oändlig, tålamodet och tillhörigheten finns det inga gränser för. Min katt får även all min uppmärksamhet, och jag vet både barnen och katten behöver det.
Det är tråkigt att aldrig kunna ta min dotter till någon, eftersom jag inte kan ringa. Då jag har henne bokas andra saker upp med andra som är roligare, därför har jag brutit med dem som aldrig finns. Idag återskapar jag kontakter jag tappat då ungdomen försvann. Tryggt kan jag veta att de känner den jag var då och i det kunna knyta band till den jag är idag.

Allt för många lägger skulden på den ensamma, varför det?
Är det lättare att stänga dörren än att bry sig?
Isolering är ett säkert sätt för självmord, eftersom den utsatta aldrig märks.

Om man kallar sig vänner, är det rätt då att stänga ute den då lusten faller på?
Om man kallar sig medmänniska, är det rätt då man inte har tid att lyssna på den andra?
Om man lovar att finnas då den andra hamnar i nöd, är det rätt då att svika?

Många säger sig vara goda människokännare, men är det så?
Är många goda lyssnare?
Är många goda vänner?
Finns det verkligen skäl att stänga ute de man kallar vänner?

Ofta får jag höra som försvar att dem måste vara upptagna.
Dem orkar inte.
Dem behöver stöd.

Då tappar jag intresset när det aldrig finns tid, aldrig lyssnas på mig, aldrig minns min födelsedag eller jul... Ofta är det en enda vånda att fira jul, nyår, påsk och födelsedag, eftersom jag inte firat det på länge. Julen firas med dem jag kan, aldrig finner jag ro i att veta från år till år var det kommer vara.

Eftersom min dotter sitter i samma båt som jag, så firar vi numer allt tillsammans, men det är bara hon och jag.... Såren i hennes hjärta finner jag i de tårar hon fäller. Saknaden efter någon släkting får henne att inte känna ork till våra traditioner.
Rädslan att mista mig växer ju äldre hon blir. Så hur ensam är inte hon då?

Det är lätt för en människa som har allt att säga att det fixar sig bara man har tron. Men vad gör man då tron sen många år tillbaka dött?
Hur kan den då växa till liv igen?


Om du som läser detta känner någon med ensamhet som vän, så hör av dig till den, räkna inte med att den hör av sig, eftersom den kan känna sig så övergiven att hoppet dött. det uppskattas alltid med misstanke i grunden.
Om det upprepar sig och kontakten växer kommer isoleringen att brytas.