Jag har gjort det!
Jag har tagit mig själv på allvar
sett mina brister
förlåtit mig
gråtit mina tårar
förlorat mitt jag intill total upplösning
Samlat ihop mig igen
sopat ihop skärvorna
Klappat om mig
tröstat mig
uppmuntrat mig och sagt:
Vad du är duktig mitt hjärta! Vad jag älskar dig!
Och när plågan och oron rivit tag i mig igen har jag kommit ihåg:
Du är värdefull
unik
ingen annan är som du.
Du behövs
Du är värd bara kärlek och godhet
Jag har räckt ut handen och bett om hjälp
lyft telefonluren och sagt:
Jag klarar inte det här ensam. Har du tid att prata med mig en stund?
Och undret har skett.
Någon hade tid.
Inte den första jag ringde till,
inte heller den andra.
Men den tredje!
Och hon var en ängel.
Hon gav mig alla de rätta orden.
Hennes röst var len som honung
hennes ord den ljuvaste balsam för min oroliga själ.
Hon sa: Vad duktig du är som ringer när du känner så här!
Hon bekräftade mig, hörde precis vad min inre behövde.
Så när min nya vän sedan ringde var jag inte längre panikslagen, utan kunde berätta om hur det hade varit, istället för att ösa min oro om oss över henne.
Så se till att du har vänner, att du skaffar dig vänner som vet vad du behöver, som förstår hur du känner och vad du går igenom. Våga vara öppen om din smärta och din oro, om dina brister och fel. Våga säga precis hur det känns, hur fel och dumt det än må tyckas vara.
Men ha också modet att be om ursäkt när du märker att dina känslor skrämde en annan. Våga stå kvar när du känner dig som ynkligast. Våga visa dig "ful".
För om du vågar det och också vågar be om ursäkt, så ger det andra rätten att acceptera sina egna brister också. Och det ger andra möjligheten att få vara den storsinta personen, den kloka, den som tröstar.
Jag har gjort det!
Jag har vågat bryta min isolering.
Och det är så ofattbart underbart att känna mig delaktig
istället för utanför,
värdefull
istället för ratad,
tillhörig
istället för övergiven...