I det stilla kalla rummet
med massa folk omkring
Står jag alldeles ensam
Hjärnan bedövad och i smärta
Det fanns en tid då jag skrattade
men det var länge sedan nu
Antagligen har den aldrig funnits, den tiden
Jag är ingen rolig person

Det är människor i rörelse
Jag går snabbt utan att fly
Kunde jag ens vara snäll mot mig själv?
Nej, hjärnan är bedövad
Så som jag räds att bli älskad
Så som jag ber att få skrika
Men i det stilla kalla rummet
hörs bara mina tankar

Gud! jag är ensam och bedrövad
Gud! det är mitt eget fel
Att hitta sig själv
Att hata det man finner
Gud! det är mitt eget fel