Sommarminnen från förr
får mitt hjärta att sjunga.

De sena sommarnätterna då
solen kysste havet i en underbar
nedgång.

Minns en gång då lila skimmer
prydde himlens blå färg. Försöket
fånga det med linsen för att bevara
känslan för evigt.

Strandpromenaderna längs vattenbrynet
så huden fuktades och då blicken sänktes
fångades den upp av en underbar snäcka.

Timman blev sen, mörkret la sig, men
ron stannade kvar inom mig då snäckan
låg i min ficka i mina uppkavlade byxor.

Ängens alla blommor jag än idag skådar,
himlens alla vita moln, som sakta seglar förbi.
Stannar upp och gissar motiv.

Havet formar landskapets under, så jag
böjer bak huvudet, låter vinden
fånga mitt solblekta hår, medan ett par
så underbart njuter av varandras sällskap
på en bänk bakom eken.

Frihetens vidunder fångar mitt hjärta,
drar det mot ljuva tider då fnitter
än fick plats.
Då var jag ung, fångades av känslan
som fick mig att våga öppna mitt
hjärta. Då vågade jag skrika min älskades
namn, som fick min trollbunden
och blind.

Idag betraktade jag minnena med
bitterljuv känsla. De kan bara inte
försvinna ur minnesbanken.
Önskar så jag bara kunde sudda ut
saker jag inte vill ha, rensa, tvätta
i maskin.
Då kanske kärleken åter vågar ta
sin plats, fylla hela min själ
med sammet och blå viol.

Baddar än min själ med skön
ljuv läkande ört, smörjer in mitt
sårade hjärta med kärleksört,
fångar de intryck som väcker
mig upp ur en evig sömn.