Det var på eftermiddagen
den 1 november 1967.
Min bror Håkan kom aldrig
hem från lekskolan.

Han var 6 & ett halvt år ung,
& blev påkörd av en lastbil,
som passerade den buss
han & vår syster just klivit av.
Högertrafikomläggningen
hade skett i september.
Min älskade bror,
med svåra skallskador,
fick somna in dagen efter.

En tystnad ikväll & inatt.
Jag sitter som bedövad vid
datorn. Det susar i örona.
Sorgen, som packat krut
dunkande mot revbenen.
Jag var 2 & ett halvt år den
förbannade eftermiddagen.
Jag minns ingenting,
men jag känner dom;
Katastrofvibrationerna.
Liknande känslor, atmosfär,
som under Tsunamin,
Estonia-tragedin, etc. 

Hur ska jag kunna finna uttryck
för någonting som jag inte minns?
Kan man göra en arkeologisk
utgrävning i sitt djupaste
undermedvetna?
I min gamla familj kom aldrig
en läkande sorgeprocess till
stånd efter olyckan.
Gravt bristande krishantering.

Tapetsera, tapetsera över vår
smärta, det blev vi duktiga på.
Men under alla tapetlager & extra
gipsskivor, grodde katastroferna.

Kärleken kan aldrig utplånas!
Håkan min bror, vi älskar varandra.