Mitt liv - en kringelkrokig väg jag famlar fram längs,

igenom snårskog, över gläntor, in i furuskogens pelarsal

där tystnaden bereder vandrerskan att lystra till en blåklockston,

en sällsynt, sällspord, sällan hörd i rosa dubbelklockors väna visa:

Det är afton - se !

där dansar älvorna ju redan över blankvattnen i tjärnen!

Nu skogens hjärta slår helt tyst en liten volt av glädje

och sänder leende en krusning över vattnet

och det blir natt.

Då tänds en stjärna mitt i vattenspegeln,

den tindrar, lyser, glimmar, lockar, manar, ber

och kittlar lekfullt vänligt tjärnens yta

där, i den stunden, föds en saga

den svävar tyngdlöst upp utur det svarta, våta

den kilar in bland stammar, upp i trädens kronor

den pilar vidare i höjden med sin gåta

och barren brusar budskapet till löv som börjar susa

- nu är det hänt! - linneans sång och stjärnans öga

gav vattnet mod att andas ut en saga full av liv, så ljus

att en ridå går upp för nattens soaré

där grodorkesterns tvåtaktskvack blir rytmer med synkoper

och skvatutrastens harskramla beskänks en melodi av Wagner,

där tjädern dansar sarabande

med mickel rödsvans, mästare på steppdans,

mens älvor rider barbacka på hjortar, grävlingar och kudimussor

som lär sig krumsprång, kesande och taktart av varandra

Och tystnaden är full och rund, som månen bakom molnen

det är den stund, det ögonblick en saga föds, får liv

den korta stund den sprattlar fri och naken, obepansrad

och mörkernattens leende blir ljust och skirt som gryningen

balkongtext 2011-08-16  11-12:50  © Minkki Huldén