All tid vi lever blir till buketter av minnen

Äsch...

Jag hatar såna där torkade
som rasslar och samlar damm 

med sin knastrande färglösa glöd

Jag vägrar att torka och bli en ljum
och lagom passande vilja

Jag vägrar nästan allt och känner
hur tung den bördan är





Nya tankar virvlar som höstlöv
i hjärtats årstidslösa puls

Slående som slag i en poetisk ådra
när man läser känsla 

Likt en stråke som sträckt mot en själ
spelar sig in till livslusten




Jag hatar det torra vetandet om allt

Jag vänder mig i knutar och binder
dem så hårt

Jag halverar ingen smärta
i allt jag tror


Allt känns, tro mig, allt känns
när jag andas



Jag tänker blomma i något lummigt
och livskraftigt starkt

Det kan gärna vara som det slitna
ordet, vackert

Men det ska vara livligt som livet självt
när det sträcker sig utan rädsla

för att må bra