Psykatrins neddragning sker allt
snabbare. Deprimerade människor
får vård via en dator i vissa lägen.
Självhjälp kallas det.

Lyckopiller skrivs ut som aldrig förr.
Var och varannan människa idag
äter eller har ätit det någon gång.

Hur vore det om kropp och själ
räknades som ett?
Hur vore det om sjukskrivning
skedde på klientens behov och
inte regelverkets?

Många frågar sig var vi är på väg.
Oro i världen kommer oss närmre,
så hoppet tappas då inte styrka
finns.

Då psykologer ger vård, lyssnar dem
och får patienten att tro att hon eller han
har behov av vården alltid.

Det är en djungel för patienter
som behöver vård, eftersom
ingen tar på sig ansvaret då
bra hjälp behövs.

Kognetiv beteende terapi(Kbt)
är en metod som går ut på att ändra
negativa tankar och vanor.
Få patienten att förstå hur positiva
tankar förändrar livet för den.
Det som är meningen med denna
metod, är att den som använder den
även ska ha nytta av den då medicin
inte används.

Psyk är duktiga på att berömma sig
själva i tv och andra kommunikationer.
Skryter om metoder som de provat.
Använder gärna procenttal istället för
mänskliga exempel.

Detta bevisar för mig att psykpatienter
är en bricka i spelet.
Eftersom allt för många människor än
idag väljer självmord istället för
kampen för livet.

Idag kan människor med allvarlig
psykisk störning få välja om de
vill, eller inte vill ha vård då de är
18 år.
Eftersom de är vuxna anser psyk
sig inte kunna tvinga dem, men
om det kommer en dom efter
ett allvarligt brott, så hamnar de
på rättspsyk.


Släkt, vänner och familjer anses kunna
ta ansvar, eftersom psyk bara tar
emot de som är tillräckligt sjuka, men
tänk om familjen som förväntas
ta ansvar inte orkar?
Vad händer då med alla inblandade?


Varför denna skam?
Varför bör man dra sig i kragen?
Varför ligger allt hos den enskilde?

Idag ser människor ner på andra
som inte är lika starka, de hånar och
kastar glåpord utan tanke.
Frågesätter hur de kan stå upp.

Bara för man lider av olika sorters pskyisk
obalans så behöver inte livet vara trist.
Det finns många människor som klarar sig
bra utan medicin, för de har funnit sina
metoder.

Skrivandet kan också vara en väg ut
ur det svåra, samt vänner som lider eller
har lidit av något liknande.
Förståelsen infinner sig och man vågar
öppna sig.

Empati är viktigt, förståelse för den som
mår dåligt. Tålamod och mycket lyssnande
utan för den sakens skull bara prata om
det jobbiga.

Skog och natur ger kraft då läkning sker.
Till en början kan det vara svårt att gå ut,
men då lusten till livet återkommer sker
även lusten till naturen.

Skapande i alla former bidrar till nya sinnen,
färger ger lust till välmående. Rätt som
det är har ett nytt mönster vuxit fram.

Negativa tankar byts sakta ut till positiva,
samt självbilden ändras.
Då allt varit grått och hopplöst, så man
inte en kan se solen är det svårt
att finna mening.
Då uppvaknande sker lyser växter,
blommor och allt mot linsen.

Då man stiger upp och inte tänker hur
dagen kommer att passera,
utan man ler och säger godmorgon, så
öppnas hjärtat mot ljusets hastighet.

Jag lider med alla som tvingas leva i ett mörker
då psyk stänger dörren om dem.

Glöm inte att vår älskade Ted Gärdestad sommaren
1997 hoppade framför tåget pga psyk vägrade
ta in honom. Hade de hjälpt vår älskade sångare
hade vi kanske sluppit mista honom.

Tyvärr inser inte många hur allvarligt det
är att må psykiskt dåligt. Man hamnar i ett
trängt utrymme, tankarna snurrar och man
får ingen ro.
Då akut tillstånd sker kan det var försent.

Då jag bröt ihop, jag minns det som om det
vore igår. Kände länge enda in i märgen
hur illa mitt psyke mådde.
Kampen för betyg, vara bäst på allt och
kunna göra stora arbeten inom
dyslexi, fick allt att rasa, som om bordet
tappade ett ben.

Glömde nästan trycka på knappen för
att stiga av bussen.
Glömde hur jag satte på en dator.
Tappade sinnesron.
Tanka vandrade som tvätt i maskin.
Var som en skollad råtta hela tiden,
för att hålla skenet uppe.

Den 13 februari, strax efter
Fadimes fruktansvärda död,
åkte jag ner i det svarta hålet.
Hade följt varje tidningsurklipp
och begravningen de visade på
tv. Det var droppen på det enorma
isberg.
Minns det brev jag skrev till Inger, min
dåvarnde svensklärare.
"Tack för denna tid!

Nu orkar jag inte mer, sakna mig
inte jag är inte värd det.
Då du läser detta finns jag ej mer,
då du tänker stackars mig.

Kunde inte låta bli, la det på hennes
bord för att detta var ROP PÅ HJÄLP!

Då lektionen började sa jag:
"du har en sak att läsa på
ditt rum."
"Vänta med det."
Magen sög, tårarna föll sakta ner.
Då rusade hon in på rummet, kom ut
med tårar och kallade på mig.
"Lilla vännen!"
Jag kunde inte prata, bara gråta.
Ont det gjorde, hela själen slet
sönder mig.

Sändes upp till prästen där jag
pratade, grät, anklagade mig själv
och tappade tron helt.

Då jag kom hem föll allt.
Magen värkte, kroppen skrek,
men ur mig kom inga ord.

Senare grät jag likt ett barn,
utan att förstå varför jag ej kunde
sluta. Svettig och våt,
kröp jag sakta ner i sängen,
utan att kunna sova.

Den 14 februari var det
akut intag i Lund. Första gången
jag var där.
En vårdare frågade:
"Hur är det?"
Suckade och sjönk ihop på
britsen. Tårar kom åter.
Läkarbesöket gav mycket.
Medicin och hem igen.
Vänta på tid hos psyk.
Det dröjde tre månader.
Två samtal i veckan fick
psykakuten ta emot.
Men ingen inläggning.
Inte ens då jag sa jag ville dö.

Några månader senare
fick jag min första av 10 läkare.
Test gjordes och medicin skrevs
ut.
Sjukskriven 1 månad.
Minns än hur otäckt det var att åter
möta de andra öga mot öga
fullproppad med antideprisiva,
sömnpiller och lugnande.
Inte lustigt jag vimsade runder.

Det gjorde att jag kunde lägga
alla krav åt sidan och bara satsa
på mina ämnen.

Trots jag drabbades så hårt läktes
jag ut till slut.

I omgångar har jag fått
söka vård, eftersom jag lider
även av ätstörningar, som
sätter fart då press sker.

Idag har jag kontroll på
mitt psyke, min kropp
och mina ätstörningar.
Aldrig mer jag får sluta äta
och nästan dö på kuppen.

Vem ska då ta hand om
min dotter och vem ska då
baka kanelbullar som är så goda?
Vem ska ta hand om min älskade katt?
Vem ska föra min kamp om kvinnofrid,
mänskliga rättigheter och min egen kamp?
Vem ska då skriva mina texter, dikter och
föra min talan?
Vem ska då ge mig ett liv och
låta mig se morgondagen?

Ingen!

Lite övervikt är bättre är undervikt så hjärtat
inte stannar. Jag vet att om jag inte tagit hjälp av
dietist, varit tvungen att erkänna jag inte
åt nästan något, inte sa:
"Jag har gått ner 20 kg på 8 veckor."
så hade jag varit död inom ett halvår.
Jag drabbades av ätstörningar då min dotter
var ca ett år, eftersom jag alltid
fick höra glåpord om min övervikt.
December 2004 hade jag nåt 60 kg.
Juni 2005 hade jag nåt 53 kg.

Då jag stod på kvinnojouren i Göteborg
och vägde mig tappade jag andan. 52 kg
till 168 cm. Hade 34-36 i st....

Alla fasade över viktnedgången utom jag,
eftersom jag höll på att nå mitt mål att bli smal.

Om du som läser detta lider av något, så sök
vård. Ätstörningarna tar död på de som drabbas.
Varför jag ville berätta om mig, var för jag vill
att du som läser ska förstå att jag vet hur det är att
må illa.

Skäms inte, det går att läkas.
Jag mår bra idag och är noga med maten.