Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 

Svårigheterna för fd barnhemsbarn/fosterbarn

Läste en avhandling om barn som placerats i familjehem/barnhem då de var små.
som kom fram var en hemsk sanning hur barns uppväxt påverkar både för deras framtid och syn på livet. Det som kom fram var från kvinnor som var lite äldre.


Depression
olika handikapp
sjukdomar
svårt att få ihop livet
trasiga relationer
oförmåga att ta emot kärlek
ensamhet
utsatthet
och väldigt stor känsla att bli övergiven.
Stor risk för drogmissbruk
Oförmåga att leva i tvåsamhet eftersom det kräver att såren läks ut och sökandet efter uppmärksamhet inte är så stor.
Många kvinnor och män, som drabbats lämnar innan den andra lämnar, så den inte överges igen.
Relationer blir så en negativ syn och inte ovanligt de tvingas leva själva.


Ju äldre barnet är, ju svårare är det för barnet att möta världen då den placeras, eftersom den fått leva i svåra förhållanden, utan att någon sett, hört eller ens brytt sig. De barn som växte upp med sina biologiska kontra fosterhem/barnhem har helt annan syn på livet, trots deras sår, har dem sin familj och slipper nu som vuxna söka sina rötter.
Fosterhemsbarn/barnhemsbarn har sällan eller aldrig fått veta, många vågar inte läsa, för de vill inte veta, men hur illa det än är behöver alla sin historia, var man kommer från, vilka mamma och pappa var, om man har syskon etc, annars famlar man i mörkret och ständigt gräver och tappar sitt liv totalt.

Då barnen placerades förr hamnade de aldrig i hem där kärlek var i fokus, eftersom soc inte kollade upp familjerna så noga.
Lagen om aga kom inte förrän -79, så innan -79 var det otrolig misär för dessa barn.
Läste två kvinnors livsöden. En kvinna hamnade så fel, flyttades hit och dit och hamnade aldrig i en trygghet. Knarket tog senare över, eftersom själen dog totalt.
Självständigheten var tvungen att utvecklas pga vem skulle ta hand om henne om hon inte kunde det själv?

En annan kvinna omhändertogs från sin pappa, fick inte veta varför eller vart hon skulle bo. Hamnade hon i ett hem i Norra Sverige. Denna kvinna upplever sig älskad av hennes fosterfamilj, men kunde aldrig prata om det som skett, för det hade sårat fostermamman. Svåra plågor och ett liv med depression fick hennes hela kropp att vara stel. Då den biologiska mamman ringde och var full, så bröt kvinnan ihop och hamnade på psyk.

Mammorna till kvinnorna fick allt straff, medan papporna som svek aldrig behövde höra illa saker.


Många separationer, sorger, svåra kriser är tyvärr något vuxna fd fosterbarn/barnhemsbarn hamnar i, eftersom de inte fått grundtryggheten då barndomen fanns.




Fri vers av Filosofen2
Läst 1065 gånger och applåderad av 6 personer
Publicerad 2011-08-20 16:01



Bookmark and Share


  Jean-Michel Orblin
Såg ett program om alla dessa hemskheter.
I mitt fal fick jag ett väldigt bra fosterhem mellan 16 20 år.
Synd att att det ska drabba dom bra hemmen.
2017-07-23

    AA VIP
Du gör även en bra analys av ett svårt ämne. Det är viktiga frågor du tar upp.
2011-08-20

  Ari Viklund
Detta är så sant som någonting kan vara. Det är i princip omöjligt för en utomstående, en som inte själv har några egna erfarenheter av att ha tvingats växa upp på barnhem eller fosterhem. Det spelar ingen roll hur fruktansvärd ens uppfostran har varit i ett hem där föräldrarna är biologiska. Jag skulle inte byta ut min barndom med ständig galenskap hängande över mig, ända från allra tidigaste åren, jag vill inte byta bort ett enda slag av av all den misshandel som jag fick emotta och ofta utan förklaring varför, för anledningarna varierade från gång till gång, helt efter minut, tims, eller dagshumöret hos tyrannen, psykopaten, min far. Tusen och åter tusen sår i kropp och själ av alla psykiska och fysiska slag, ville jag ALDRIG byta mot att växa upp utan kontakt med mina rötter. För HUR hemsk uppfostran än har varit med sina biologiska föräldrar, även om det kan sluta i vissa fall att man kan bli mycket allvarligt psykiskt sjuk, om man är svag, som min syster, så hade jag ändå en chans, att kunna bearbeta mitt öde, då jag ändå hade framför mina ögon mina egna biologiska föräldrar. Det GÅR att använda totalt värdelösa föräldrar till att hitta sig själv, och bli en trygg människa, om man har lite tur i livet, och arbetar hårt med sig själv. MEN om man inte har något alls att relatera till, så saknar man till och med denna ANTIförebild. Har man ingen biologisk förälder att identifiera sig med, så är livet väldigt svårt eller totalt omöjligt att någonsin lyckas pussla ihop. Det du skriver har jag fullständig respekt för att det måste vara det värsta tänkbara att försöka hitta alla bitar av sig själv för att få ihop livspusslet. Jag tror att man behöver själv ha samma bakgrund av övergivenhet av sina biologiska föräldrar för att kunna leva sig in och fullständigt förstå. Tack för att du delar med dig av dina erfarenheter. Det är oerhört starkt att faktiskt på något sätt kunna få till något av liv som upplevs fungera, om förutsättningarna är att växa upp i fosterhem, vilket ju som dessutom kan bestå av negativa, nedbrytande och allmänt dåliga människor. Frågan är vad man skulle kunna göra för att förhindra att i framtiden någonsin sådant ska kunna inträffa något enda barn. Kan man tänka sig att stödja föräldrar som har problem på alla vis, hellre än att placera i fosterhem? För som jag beskrev, jag skulle inte byta ut min barndoms värsta helvete med egna biologiska föräldrar mot någon endas barndom i fosterhem, hur underbar och fantastisk detta hem än må vara.
2011-08-20

  queenia
Det du skriver är så sant. De behov som inte fylldes i början av livet - kan aldrig fyllas igen. Jo, som vuxen kan man bli medveten om *saknade trappsteg i behovstrappan* det jag kallar svarta hål. Och med medvetenheten även fylla dessa hål med annat.

Jag hamnade på barnhem som spädbarn. Vid fem års ålder hamnade jag i mitt hem här i Sverige. Jag hade inget språk. Varken mitt modersmål eller svenskan. På kort tid skulle jag lära mig dessa och engelskan. Ibland skymtar min barndom igenom i mina skrifter. Ensamhet, utanförskap och en känsla av att inte höra till har alltid följt mig. Tre skilsmässor vittnar om att avhandlingen du skriver om stämmer.

... men jag har även sett andra människoöden. Där starka familjer brutits samman av ett barn som gått vilse. Eller där barn växer sig oerhört starka ur fruktansvärda situationer.

Så återigen slår mig tanken - vem är stark, vem är svag? Man ser det inte på ytan. En till synes mycket starka person kan var väldigt liten inombords och bara längta efter att bli omhändertagen - bara för en stund. Medan de man tror är svaga, blyga och gråa - kanske är personer som håller för väldigt starka påfrestningar.
2011-08-20
  > Nästa text
< Föregående

Filosofen2
Filosofen2