Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 
En liten fantasi om en känd diktator (vågar vi börja hoppas nu?)


Framför dörren

Det står ett tjugotal människor i en kö. Barn, vuxna, gamla, män, kvinnor, välklädda, smutsiga, skadade. De är tysta, nästan högtidliga. Längst fram står en sliten man i trasiga kläder, uppenbart uppjagad. Han har ett obestämt arabiskt utseende och är i övre medelåldern. Han sneglar bakom sig, där Gaddafi står med högt buret huvud, absurda kläder och färgade hårtestar under en liten fånig smäck.
”Nästa”, säger tjänstemannen vid skrivbordet.
Mannen först i kön kliver fram till den vita linje som i ritad på golvet två meter framför skrivbordet. En dammig känga hamnar på den vita linjen.
”Namn?”, säger tjänstemannen och kisar upp mot honom.
”Hassan.”
Tjänstemannen skriver ner detta med en pennstump.
”Yrke?”
”Snickare”, säger mannen.
Tjänstemannen skriver också detta, nickar, och viftar bort mannen mot den stora dörr som han har snett bakom sig.
”Nästa!”
Gaddafi kliver myndigt fram.
”Linjen”, säger tjänstemannen.
”Va?”
”Ni skall stå bakom linjen.”
”Det gör jag.”
”Er ena stövel står på linjen. Får jag be er ställa er bakom linjen med bägge fötterna.”
Gaddafi ser ut att överväga en argumentation men drar sedan med högdragen min långsamt tillbaka ena foten, som för att göra ett idiotiskt barn till viljes.
”Namn?”
”Muammar Abu Minyar al-Gaddafi”, sa Gaddafi stolt.
”Muammar”, sa tjänstemannen bekräftande och skrev. ”Yrke?”
”Soldat”, säger Gaddafi.
”Soldat?”, säger tjänstemannen men skriver ändå ner det. ”Kläderna.”
”Va?”
”Kläderna”, säger tjänstemannen och ser på Gaddafi.
”Vad är det med mina kläder?”, säger Gaddafi.
”De skall av.”
”Men ingen annan har tagit av sig kläderna!”
”Nej, men ni skall göra det.”
”Jag är Libyens rättmätige ledare”, säger Gaddafi.
”Ni är död. Och nu skall ni ta av er kläderna.”
”Varför då?”
”För att det är bestämt så.”
”Jag vägrar. Det finns ingen anledning att just jag skall klä av mig alla kläderna när ingen annan behöver det.”
”Menar ni att ni är som alla andra?”
”Nej”, säger Gaddafi.
”Ta då av er kläderna”, säger tjänstemannen.
”Nej!”
Tjänstemannen vinkar med en trött min till sig tre poliser som har stått lite vid sidan om, osynliga. Dessa kommer nu fram. Med vana och effektivitet slänger de ner den vilt fäktande och skrikande Gaddafi på golvet och berövar honom alla hans kläder. De river och sliter och det tar ett slag. En del går sönder, annat inte. Till slut står Gaddafi alldeles naken, en patetisk gubbe med sliten kropp och kulmage. Kläderna ligger utspridda på golvet, som skräp.
”Sträck på er!”
Gaddafi sträcker argt på sig men är ändå påtagligt påsartad i sin hållning.
”Luta er framåt.”
”Vad är det fråga om nu?”, säger Gaddafi.
”Vi skall göra en enkel undersökning.”
”Undersöka vadå?”
”Undersöka er ändtarm”, sa tjänstemannen.
”Varför då?”, säger Gaddafi med återhållen ilska.
”Det tror jag ni kan gissa.”
”Det kan jag inte alls! Det är bara för att förnedra mig!”
”Det är min uppgift att säkerställa att ni inte gömmer något där.”
”Men jag har ju ingen kropp! Jag är död.”
”Folk har så många trix.”
”Det är ju bara trams. Man kan inte gömma något i ändtarmen om man inte har någon kropp. Det är orimligt”, sa Gaddafi med attityden hos en man som har hittat ett orubbligt argument.
”Det är så mycket man inte kan förstå.”
”Det handlar inte om att förstå. Det är fakta”, sa Gaddafi.
”Jag skulle säga att det är en uppfattning. En subjektiv ståndpunkt baserad på er erfarenhet. Kort sagt av livet på jorden på den makronivå där ni har befunnit er.”
”Vad är det för trams! Jag finns inte. Jag är död. Jag vet inte om jag är i Himlen eller vart jag har kommit men min kropp har jag lämnat bakom mig. Följaktligen kan jag inte gömma något i min anus. Det vet alla människor.”
”Ni vet ingenting. Ni visste inget om livet ni levde heller.”
”Jag vet vad en kropp är.”
”Protoner, neutroner och elektroner - men mest tomhet. Nästan bara tomhet. Kvantnivåer och sannolika positioner med en fundamental osäkerhet. Krafter som det behövs strängteori och elva dimensioner för att beskriva. Elva dimensioner. Tre är ju den vanliga världen, den fjärde kan man säga är tiden, även om det blir lite konstigt. Man kan ju bara färdas i en riktning i tiden, och med konstant hastighet. Ni skulle till exempel annars gärna färdas tillbaka, till era palats och kvinnor. Eller hur? Men OK, med tiden har vi fyra. Fast den femte, sjätte? Och hela vägen upp till elva? Kan ni säga att ni begriper det? ”
”Ni slingrar er hela tiden. Det behövs ingen strängteori för att beskriva min röv.”
”Det kan vi ha olika uppfattning om. En fråga där olika uppfattningar däremot är helt otänkbart är den som gäller undersökningen. Där finns ett enda ovedersägligt faktum, och det är att ni skall genomgå den.”
”Jag vägrar.”
”Men, herr Gaddafi, ni har ännu inte insett att ni inte kan vägra. Allt ni kan är att göra motstånd och det hjälper inte ett dugg.”
”al-Gaddafi!”
”Hur sa?
”Mitt namn är al-Gaddafi och jag tänker inte låta mig bli förnedrad av en liten smutsig råtta som ni!”
”Nähä? Och vad tänker ni göra då? Skicka er säkerhetspolis på mig? Tortera mig? Våldta mina döttrar? Berätta!”, sa tjänstemannen med viss skadeglädje.
”Det här är en fars. Ni är bara ute efter att visa att ni är någon. Ni vet att allt detta är onödigt.”
”Jag tror det är bättre för er att sluta spekulera över mina motiv och istället begrunda er egen situation. Vi kommer att undersöka er anus. Antingen samarbetar ni och då går det relativt enkelt eller så tvingar ni oss att göra det med våld och då blir det smärtsamt. För er.”
”Ni är en otrogen hund. Ni är inte värd att få lukta på spillningen efter mina kameler.”
”Så mycket smärta! Hade ni en traumatisk barndom? En pappa som förnedrade er?”
”Det har inte ni med att göra”, säger Gaddafi.
”Det har ni faktiskt alldeles rätt i. Det tar andra hand om. Min uppgift är att undersöka er, tack för att ni påminner mig. Vill ni vara vänlig att luta er framåt.”
”Det där har vi talat färdigt om.”
”Jag tolkar det som en vägran?”, säger tjänstemannen.
”Det behöver inte tolkas!” säger Gaddafi med blixtrande ögon.
Tjänstemannen gör ett tecken och de tre polismännen kliver fram igen och slänger med vant grepp ner diktatorn på golvet. Han viftar och protesterar. Poliserna håller fast honom och böjer med våld fram hans knän. Sedan sätter en av dem på sin en gummihandske, smörjer in den och undersöker slarvigt diktatorns anus. När han är klar släpper de Gaddafi igen. Han reser sig med viss svårighet och ser ut som om han vill mörda. När han står upp är åter ena foten på linjen.
”Linjen”, sa tjänstemannen.
Gaddafi tar argt ett steg tillbaka. Han reagerar lite för snabbt, som om han väntat sig tillsägelsen. Ett långt, demonstrativt steg denna gång, och är nära att krocka med den som står närmast honom i kön. Denne hoppar dock snabbt undan.
”Jag begär rättvisa”, sa Gaddafi.
”Ni kommer att få rättvisa. Men jag tror inte ni kommer att gilla den.”
”Jag har redan genomgått en rättegång! En riggad fars med enda syfte att få fram en dödsdom. Jag menar rättvisa.”
”Det blir ingen rättegång. Domen har redan fallit.”
”Och nu skall jag stekas i evighet?”, sa Gaddafi sarkastiskt.
”Det är inte rättvisa ni borde önska er, utan nåd och förlåtelse”, sa tjänstemannen och ignorerade frågan. ”Det kommer att bli ganska besvärligt för er. Först måste ni lära er något. Vi har ingen nytta av soldater och tyranner här.”
”Men snickare?”, sa Gaddafi med djup sarkasm.
”Absolut. Snickare har man alltid användning för. Men jag tror inte ni duger för det.”
”I himlen?”
”Det finns alltid en massa att fixa. Nya människor kommer hela tiden. De måste ju ha något att sitta på. Det är nätt upp.”
”Jag kommer inte att jobba åt er. Ni kan inte tvinga mig. Jag kommer inte att samarbeta. Jag vägrar. Jag vägrar allt ni begär av mig”, sa Gaddafi buttert.
”Jag förstår inte varför ni provocerar mig”, sa tjänstemannen. ”Inser ni inte att jag måste reagera?”
”Det är sån han är!”, säger någon i kön. ”Han tror fortfarande att han är nåt!”
”Tyst, din hund”, ryter Gaddafi!
”Det är du som skall vara tyst tills du blir tilltalad”, säger tjänstemannen lugnt.
”Jag är trött på detta nu! Låt oss få det avklarat, det här är meningslöst”, säger Gaddafi.
”Ni tror fortfarande att det ni säger har någon betydelse?”
”Ni kommer inte att kunna knäcka mig.”
”Det är enkelt. Ni är bräcklig som en oblat, man måste nästan vara lite försiktig.”
”Det var det dummaste jag har hört!”
”Här är det jag som är katten och ni musen, förstår ni inte det? Jag kan göra vad jag vill med er och ni har inget att sätta emot. Dessutom är ni helt oförberedd på den situation ni har hamnat i, vilket gör er extra försvarslös. Om jag får vara lite personlig så måste jag erkänna att ni hör till ljuspunkterna i det här yrket. Jag tycker om att se mäktiga män som ni brytas ner i sina patetiska beståndsdelar. När jag rannsakar mig själv inser jag att jag inte är helt fri från sadism och hämndlystnad. Men det är inget hinder i mina sysslor, tvärtom! Jag hade några av Hitlers hejdukar här en gång, det var riktigt roligt”, säger tjänstemannen och ser ut att försvinna i behagliga minnen ett ögonblick. ”Ni skulle ha sett dem när jag var klar! I jämförelse med dem är ni ändå bara en småhandlare. En liten operettskurk från ett fattigt land. Hur många har ni mördat?”
”Era utläggningar intresserar mig inte.”
”Nähänä, men ni skulle kunna ha användning för dem, om ni ville komma vidare.”
”Jag tänker inte vara er mus.”
”Tänker? Ni ÄR min mus. Så enkelt är det. Och liksom musen har ni ingen talan i den saken. Eller i någon annan sak heller, överhuvud taget. Ni är en mus i kattens klor, helt enkelt. Men för långsam. Ni gör inga framsteg, det tar för lång tid. Människor väntar.”
”Det är ingen fara, det är mycket roligt!”, hojtar en glad röst i kön. Folk skrattar.
”Ja, det är underhållande”, medger tjänstemannen. ”Men vi måste få lite gjort också. Ni får ställa er sist nu, vi tar alltihop igen senare”, säger han till Gaddafi.
Gaddafi rör sig inte ur fläcken. Han står blick stilla med armarna i kors över bröstet och trotsig blick. Tjänstemannen rycker på axlarna. Man väntar sig att poliserna skall rycka in igen men i stället lyfts Gaddafi upp av en osynlig kraft, rakt upp. Det går ett sus genom kön. Gaddafi tar, vilt fäktande och svärande, en liten flygtur runt rummet. Han ser ut som en mycket arg Karlsson på taket och de köande skrattar. Till slut släpps han ner, aningen vårdslöst, bakom hela kön. Alla som står i den har vänt sig om för att se hans landning. Han är snabbt på fötter igen men försöker inte lämna sin plats. Medan det roade ljuden långsamt dör ner övergår tjänstemannen till nästa person i kön.
”Namn?”
En av poliserna sopar undan resterna av Gaddafis kläder. Diktatorn ser ut att frysa men står orörlig utan att låtsas om något som händer. Några personer i kön avverkas, det kommer till några som ställer sig bakom Gaddafi.




Prosa (Novell) av Peter Dickson
Läst 839 gånger och applåderad av 2 personer
Publicerad 2011-08-21 14:35



Bookmark and Share


  Börje Larsson
Jag brukar inte ta mig tid till att läsa novellerna. Men den här fångade mitt intresse. Fantasifull och rolig, mycket bra!
2011-08-21
  > Nästa text
< Föregående

Peter Dickson
Peter Dickson