Om jag kunde skriva till dig så skulle jag skriva om en fågel. Det var en helt vanlig trast som satt i trädtopparna och såg ner på människorna som hetsade förbi med brådskande steg. Varje regnkappa, varje vinterjacka, varje avklädd varelse som gick förbi tedde sig väldigt lika för den här trasten. Hon såg frisyrer av alla de slag; en del dömde hon ut som opraktiska och förstörda, andra kunde hon gott tänka sig att skapa sig ett hem i. Men människorna gick för fort och för målmedvetet utan att se sig omkring och utan att sakta ned farten för nöjes skull. Detta hade de alla gemensamt: de gick fortare än deras ben hann med, alla unika frisyrer och utstyrslar till trots.

Dagarna och åren gick, och precis som alla andra trastar och människor och däggdjur och primater och höstlöv och bäbisskrik och vindsnurror och rikedom så tystnade hon, föll till marken och lade sig för att sova tills hon inte längre kunde bli väckt. Inget såg hon, lite visste hon, men vid känslan av det daggvåta gräset mot sin kind kunde hon någonstans ana att hon inte hade sett allt. Hon hade spenderat hela sitt liv uppe i luften, tittandes på breda kalufser och kala knoppar i tron om att hon förstod det hon inte förstod. Men i detta nu, vilandes på marken med vingarna täckta av ödmjukets kval, sade hon för sig själv:

"Jag skulle ge vad som helst för att få se deras ansikten."

Men ödet ville sig annorlunda. Kanske gavs andra trastar en andra chans. Kanske ges chanserna generöst, kanske ett andetag är den enda chansen de får. En trast som sover utan att vakna kan inte chansa igen.