personligt och trivialt... kan inget annat...
det mest frustrerande med ensamhet är inte ensamheten
nej...
det är den interna kommunikationen
det går som rundgång i huvudet
alltid samma sak... samma frågor och svar
ingenting yttrat verbalt...
... därför ingenting yttrat alls
jag vet svaret på varje fråga jag frågar innan jag ställt den klart
inte för att jag lyssnar på mitt tjat på riktigt
eller svarar... som om jag gett ny information
dock är nog tystnaden utanför huvudets fiktiva väggar mer skrämmande
jag tror, om den någonsin tas på allvar...
... omfamnas som verklighet...
kanske ingenting, kanske allt faller i bitar
... det finns två tystnader... den mellan orden på insidan...
den som skapar balans
och den som sipprar in hela tiden... vidgar sprickorna i det som ses som sant
och det som verkligen är
jag brukade älska tystnaden
nu skrämmer den mig...
/