Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 
jag vill ju bara vara med dig, jag vet inte om jag borde vilja eller om jag bara överreagerar men det är ju allt jag vill. jag måste bara skriva av mig.


Du krossade mig men du är den enda som kan läka mig

jag var där för henne, hennes tårar blötte ner min axel
jag var där och höll om henne, hennes problem blandades med nattluften
och jag lyssnade och höll om
för att sedan få sex ord inmatade i mitt minne
haha, nej, du skojar.

men det fanns inget skämt i det, det fanns inga skratt
och det var då jag sprang.
jag sprang och hörde en annan hennes röst
och jag skrek efter henne. och hon kom.
hon kommer alltid.

förlåt för att jag skrek och skrek fast att du inte förstod
förlåt för att jag skrek och när du väl fick veta fick du inte chansen
jag gav dig inte chansen att hålla om mig för jag sprang
jag bara sprang igen.

minns inte alls förutom träd mot natthimlen
och skrik som inte hördes från min hals, medan de skrek mitt namn som jag inte svarade på
knäckande grenar men det kan ju ha varit jag som gjorde ljud jag inte förstår.
jag förstod ingenting och jag visste inte vad
inte alls vad jag skulle göra, vart jag skulle vända mig och vrida på mig.

sedan kom hon, hon som alltid kommer, och han
han som jag inte ens känner. han la mig på sig rygg och bar mig tillbaka
för jag ville inte tillbaka, jag ville inte gå, inte höra, inte se
hamnade i ett hus jag inte kunde vara och sedan i ett tält
ett tält som jag spottade och svor åt samtidigt som jag brände min egen hud tillsammans med tältduken
med cigaretter som inte var mina, och jag ville riva sönder allt, riva sönder
det jag sagt var vårt men inte var det.

jag minns inte, jag minns ett telefonsamtal och mer gråt, minns lite ilska men
med tanke på vad som hänt var det väl inget alls.
sedan kom han in i tältet och ett tyst jag älskar dig
och jag ville svara men jag kunde inte, jag kunde inte och sen var du borta.

Allt jag vill är att prata med honom, sa jag senare,
men de sa att det inte gick.
gick in i huset där jag inte kunde vara och hon, hon med de sex orden
hon höll fast mig och försökte säga fina saker
som bara blev ett jävla babbel och slutade med att JAG ORKAR INTE
och slit och smärta och sen räddade han som bar mig hem.

efter en massa prat och tårar med en annan henne ute i kvällskylan
så stod du där. du stod där och jag tittade på dig
och du letade efter mig, du letade efter mig, du ville träffa mig och
jag, jag ville träffa dig. du var den enda som kunde rädda mig
samtidigt som du var en av de väldigt få som kunde förstöra mig
och det gjorde du.

vi satt ner i kylan och du grät. du grät mer än jag och jag ville krama dig
men det kändes fel. ville krama dig och låtsas som om att ingenting
ingenting alls hade hänt
men det hade det ju, och jag ville inte riktigt andas.

din tvekande hand som jag vet inte ville något annat än röra mig,
och ditt självhat omfamnade mig och
jag visste, jag visste redan sedan innan
precis som jag skrek på henne som inte förstod
att jag bara vill vara med dig.

Och jag tror vi kan,
för även om det var du som krossade mig
smulade sönder mig
så är det även du som vill plocka upp mina smulor,
fixa ihop dem
och jag tror faktiskt att du är den enda som kan läka mig.




Fri vers av FysisktMental
Läst 560 gånger och applåderad av 3 personer
Publicerad 2011-08-23 07:24



Bookmark and Share

  > Nästa text
< Föregående

FysisktMental
FysisktMental