Lägger handen på mitt bröst, känner ett slumpmässigt tal dyka upp i mitt huvud medan jag somnar in.
Jag omsveps av nyfikenhetens slända, den gyllengula färgen skiftar och intar en lila akvarell som splittar den räta linjen mellan oss.
Mellan orden och glasrutan kommer rikedomen, en rikedom som är starkare än mina blodsband.
Minnebilderna dräper åren av encelligt liv, som ska återföra oss till den balkong där det är meningen att vi ska försonas och till slut upplösas i vindens stumma frågor.
Om framtiden som håller repet så hårt slutet kring dina händer ger mig chansen att förkasta min rikedom så kommer rädslan från ett liv i avskildhet vara metforen som hjälper mig att nå slutet på ett föräldralöst liv.
Tanken på ett liv i fångenskap splittar den del av oss vi fortfarande har gemensamt, våra blodsband. När tanken inom mig inte längre uppenbarar sig som en fantasi blir kärleken till dig ostoppbar, men det är en omöjlig kärlek.
Rösten inom mig lämnar sitt yttrande och förblir inte längre en fantasi, jag väljer att splitta den sista raden vi har gemensamt våra blodsband, som får renässanssen att diffa mot romanen.
På min vänstra hand sitter ringen som avfärdar min ätt och får mig kondensera, upplösas i middles långa kanaler. När dem frågar mig varför? brukar jag avläsa svaret som står inristat mellan mina skuldror.
Jag hann aldrig ta avsked