Du stog där mycket skörare än vad jag kom ihåg dig och du mötte mig halvvägs på den blöta asfalten framför kina resturangen där du en gång tänkt förlova dig.

Mina hjärnspöken kommer ihåg allt om dig.

Våra nu så tunna kroppar som inte sett varandra sedan tiden stannat,
sätter sig på bänken utanför och stirrar skamset ner i backen där regnet fallit som tysta tårar.

Det var ett halvår sedan nu och jag känner att jag har glömt bort vart mitt hjärta sitter, vilka artärer som går var och hur pulsen går när du varit nära.
Vi tänder en varsinn cigg med nacken böjd och du har blandat en grogg stor nog för oss båda, mest för att lugna nerverna eller för att få luften att sluta darra emellan oss.
Jag vill berätta hur mycket jag gråtit sen snön föll och hur jag försökt knullat bort dina händer, tvättat bort oss i duschen och låtit mig förstöras men hur du fortfarande letar din in hos mig och gör mig galen, galen galen.

Som första gången vi sågs
magneter som drogs samman, hur vi hade andra i våra liv som älskade oss då där hörde vi aldrig hemma.
Den kvällen då du följde med hem till mig efter att sista bussen gått.
Hur kunde något så fel kännas så jävla rätt?

Då klockan pulserade i bakgrunden när vi strippade av varandra till tänderna,

inte försiktigt och aldrig som första gången.

Aldrig tafatt och aldrig obekvämt.

Alltid i takt och alltid lika varsamt hittade din händer rätt,rätt,rätt.




Hur tiden stannade.



Så nu sitter vi här på bänken under stjärnklar himmel och vi pratar ytligt om hon som delar min säng nu.
Hon som inte är du
Du säger att "sålänge jag är lycklig så är du glad" och det lyser en ärlighet i dina ögon som äcklar mig. Mina naglar borras in i mina händer som för att hålla min själ på halster, som bara vill explodera i din famn och trasas sönder i dina händer.

Jag svarar att "jadå, det gör hon" ,

hon som aldrig är du

men tystnaden efter punkt förstärker bara min stolthet, så jag fortsätter att förneka att vi båda har förlorat.