Jag har inte många känslor kvar,
de föll bort någonstans på vägen till nu.
All såkallad ångest, alla tvivel,
all glädje och det där som brukade följa med...
... du vet, mänsklighet.

Jag lurar mig själv,
tystnaden föder ingenting annat än tystnad...
... ensamhet likaså.
Ändå är man här, fast med sin accepterade tillvaro.

Det är som om jag satt strypkoppel på mig själv,
drar åt det hårdare och hårdare varje dag.

Men det är väl så det skall vara, så det måste vara.
Nuet är väl en produkt av vägen hit,
alla idiotiska val och all tid man försökt få världen att glömma den jag är.

Man kan inte få tillbaka mer än vad man ger,
och själviskheten jag gjort till min existens ger tillbaka ensamhet...
... och tystnad.

Jag gråter ibland, utan att veta varför...
... kanske är det alla känslor som aldrig fått leva
de sipprar ur min överfulla insida.
Kanske håller jag bara på att bli helt mentalt förstörd,
sprickorna vidgas och insidan forcerar sig ut ur ögonhålorna...
... kanske, kanske.

Jag kan inte se vägen framåt,
men den är där, tror jag...
... det är bara lite bergväggar som måste brytas ner framför mig
så jag kan se vart jag är på väg.

Jag behöver någon sorts mental dynamit...

/