Det sitter i tomheten, den där känslan av att inte äga ögonblicket man lever i… att inte riktigt vara medveten om var exakt man är, och vilken roll man förbundit sig att spela i nuet.

Det är en pjäs, en situation där alla ord man väljer har skapats innan man yttrar dem… där ingen av alla de tankar man tänker riktigt spelar roll, så länge man inte försöker visa upp dem och se dem falla till marken som döda fåglar.

Är det vad livet alltid var? Drömmarna man säger till sig själv att man borde haft, detta utan att riktigt veta om man drömmer alls, de som krossas av andetaget som följer med varje liten bokstav på vägen ut ur munnen… och det som fastnar mellan tänderna, den torra känslan av det damm som blev över från avskrapet av fragmenten som nu fördrivits till en tidig död genom att vårdslöst uttala dem som om de verkligen existerar.

Allting har sin plats, men ingenting passar ihop med någonting annat än sig själv…

Det är tröttsamt att ständigt försöka ljuga för sig själv… att veta om lögnens varande och bortse från den… om och om igen… som om det fanns en baktanke utöver att bara överleva ännu en död sekund i ett mellanspel av en paus mellan två misslyckade försök till andetag.

Ska jag vara glad eller ledsen? Arg, uppgiven eller extatisk? Fan vet...

Den här pjäsen känns fånig… kan jag få ett par hundratusen år att skriva om mänskligheten med mer äkta idioti och ett par tusen clownnäsor i strategiska positioner…

Eller, nej… det räcker med ett suddgummi för en enda liten livstid… inte ens en clownnäsa skulle göra nog skillnad här.

/