Diagnosen
en patologisk narcissist
hon ler i sin arrogans och grandiositet
recepten åker ut med matavfallet
hon har aldrig varit mycket för att källsortera
utsikten varifrån hon blickar så enastående att
hon omöjligt kan steppa ner
splendid isolation med Universum som scen
alltet hennes osvikliga dyrkare
som ecxtasy mot svindlande höjder,
Heathcliff har aldrig känts närmre
det står att hon är lättkränkt
rent av paranoid
att avundsjukan förblindar och styr
att objektiviteten aldrig går utanför jaget
att hon skulle hata konkurrens
bli förnedrad och alldeles slak
ribbor som hela tiden flyttas fram
som att bygga stegar till oändligheten
alltid omgiven av idiotins oförtjänta hyllningar
de hon förvärvat genom sin blotta existens
kameror som blixtrar och mattor som rullas ut
tystnaden när hon stiger ut
applåderna som ekar, uteblivet
något måste gått fel
de kanske inte sett henne ännu
eller vet hur man klappar,
kanske de inte ens kan se
den rena övertygelsen som rätar ryggrad
borstar bort och får fötter
aldrig någonsin förminskas av sanningar
som ej äga tillträde
till hennes värld där alla ljuger