Det kanske låter dumt, och det är okej.
Det är dumt, och det är egoistiskt.
Allt sånt tjafs är nog sant...

Det jag undrar, i stort sett hela tiden,
är vem jag är och vad målet är med det hela.

Det är svårt att förklara utan att det låter... fel...
som att jag är någon sorts självmordsbenägen egotripp invirad i hud.

Jag förstår bara inte,
vet inte riktigt vad jag borde göra.

Vad jag ser som självklart är ett par saker,
livet är vad man gör det till,
vad man gör i livet borde vara av någon sorts god tanke,
ingenting komplicerat... ingeting dolt eller undangömt.

Problemet var alltid att jag inte riktigt visste var målet låg.
Det är väl där dumheten kommer in.

Men jag vet vad godhet är, i alla fall tror jag det.
Att vara till för någon, att hjälpa där det behövs.

Allt jag vet är jag tror jag borde vara till för någon, några... de som kan tänkas behöva min hjälp.
Det är allt, det är enkelt och okomplicerat det med.

Det är konstiga tankar för mig, en människa som helst bara vill somna in i någon sorts lång, avslagen koma-liknande tillvaro.

Men jag tror att det stämmer...

Det kanske inte är hälsosamt för mig och jag vet inte om jag någonsin egentligen gör gott.
Men det är väl det som strävan måste ha som mål, hur diffust och irriterande det än känns.

Jag vet inte om jag kan, jag vet inte om jag ens kan lära mig att kunna,
om jag ens förstår vad det betyder, om det är... om det är sant.

Alternativet är att ge upp helt...
... och det känns... så otroligt lockande.

Huvudet är dumt, men intentionerna är goda...
jag önskar huvudet kunde hålla käften stängd.

Men jag lura mig själv, eller hur?
Det finns inga egentliga val i de frågor jag ställer mig själv varje dag,
det finns tvivel och önskningar... men... de är bara dimridåer, eller hur?

Jag kan inte välja bort livet, det fungerar inte så...
Så... vilka alternativ har jag egentligen?

Att leva, eller att leva...

Jag önskar jag kunde förstå...

/