Mina små sånger
Jag sjunger när jag mår dåligt
vet inte riktigt varför
det är aldrig sånger jag känner igen
inga ord som jag känner till
mest utstötta ljud
det är basen i rösten som känns bäst
när hela insidan mullrar
det känns som att jag är en del av någonting
som om jag vore en stor sten
som någon borrar i med en tryckluftsborr
det är en härlig känsla
men det är aldrig viljestyrt
plötsligt så ligger jag där
på natten
stirrar upp i skyn
mot stjärnor som försvinner när man stirrar mot dem
mot det mörka som binder dem samman
det känns som att jag stirrar in i någonting så mycket större än mig
det är inte en läskig känsla
jag är aldrig rädd
det är bra
om jag kan ligga här och må dåligt
jag, som är mindre än ett sandkorn i det stora hela
det måste finnas någon som stirrar in i samma mörker
med ett leende på läpparna
med vidöppna ögon
full av förundran
bara ett annat sandkorn i det hela
det är väl så det måste vara
i mitt huvud i alla fall
det värmer mig
och jag slutar sjunga
för att jag vet att det finns mer
mycket mer
även om jag inte får tillgång till allt under min livstid
bara att veta att det finns mer
att någon mår bra
om än bara i ögonblicket
det värmer
och sången tystnar
de nätterna sover jag tungt
/