För att undvika tankarna om efterlivet ger jag mig ut
i mörkret som döljer mitt ansikte ifrån ljuset
Den mörka luften får mig känna en fruktan
av en era som aldrig kunde finnas

De typiska fotstegen för mig i cirklar
Kanske är det därför jag inte kommer till det hem
du en gång kunde vara och spela all slags musik
Men i detta nu finns rädslan att just glömma bort
dina rader

Med vilsna blickar ser jag hur solen reser sig
till att bli en ny dag där glädje inte är densamma
Inte heller existerar den vid nästa solnedgång
då det endast är en ny dag tjänad
och inte avslutad


När jag glömmer dig
kommer jag att inse livets mörkaste mening
om döden och kärleken

Aldrig förr har ett plus ett
varit så tydligt

Ja

rädslan fick tag på mig
att du kunde dö
igen