Om man har en palett med en massa färger så kan man skapa fantastiska verk.
Något för var och en utifrån skaparen och betraktarens ögon.
 
Man kan också välja att röra ihop alla färger till en enda brun smet. Utan form och struktur.
 
Man kan kalla det konst, men de som har kreativa tankar och humanitära mål vet att den tavlan handlar bara om att måla in dej i ett hörn. Utan tanke och röst.
 
Vill vi verkligen ha det så? Hur kan folk välja att vältra sej i träck bara för att några säger att du blir ren av det? Hur kan man öppna munnen och frivilligt låta sej matas med avföring bara för att någon säger att du ska, för det är det bästa för dej. Det finns dom som nedlåter sig till det. Dom finns... här... runtomkring oss... NU, i detta NU
 
När slutade vi måla med färger? När slutade vi vara fria, kreativa och vänliga medmänniskor?
 
När började glömskan krypa sej in under vår hud? Vem tillät hat och förtryck att göra den sällskap?
 
Vem stängde av de kärleksfulla pulsarna som försåg våra hjärtan med ödmjukhet, sunda värderingar, tolerans, nyfikenhet, glädje och varm obegränsad kärlek till alla våra systrar och bröder?
 
För...
Om man har en palett med en massa färger så kan man skapa fantastiska verk.
 
Kanske är det så att vi skulle behöva måla vissa. Lite färgglatt sådär... som typ en clown.
 
Jag skulle vilja se en clown föra fram dessa agendor som står skrivna i blod (i typ pannan på en av dom), medans vi andra håller regnbågsballonger över huvudet på dom.
 
Allvaret inför deras budskap befinner sej på samma nivå, så det hade nog fungerat.