Dikten låg där vidöppen som ett fuktigt skötes
inbjudande landskap under en blå himmel och
en sol som värmde den flämtande moder jord. 

Dikten är mitt medel, jag hennes operatör och
provokatör och väl inne i henne ska hon lära
känna mig, inne i hennes dikt ska jag så mitt
frö, likt såningsmannen sin åker och hon ska
ge mig hopp om  riklig skörd, hon som är allt
jag inte är.

En torr planta är jag som inte får det den be-
höver men likväl växer,därför kräver jag dig,
och hon är min dikt och mig mycket kär,hon
blev till i ett akut tillstånd av nervös längtan
till det motsatta könet,som jag ska älska död
eller levande och göra henne stark på ett sätt
och svag på ett annat, och trots ert motstånd
föder hon ständigt,hon ! som är allt jag inte
är, jag som hennes liderlige slav med kyssar
av eld.

Varje frö som  därför kan uppfylla kravet på
min gästfrihet ska därefter sorteras i gott och
ont med att behandla mina besökare rättvist
efter förtjänst och förstånd,
därav ska min dikt återse hennes ungdoms
kall och på nytt besannas i hennes själs puls
och tända det hemliga begär i den  nakna
historia som födseln, livet och döden innebär,
som vi lär medan lögnen mäter vårt medvet-
ande och taxerar våra samveten.

Nu var dikten född ! tidlöst förenad i en enda
atom,likt molnet liknar spermier som drar 
ihopa och isär, 
och vet du ! det var jag som sådde ett av dessa
frön som Uranus blixtar slungat ner på jorden.

--