Hon ville inte ha mig,

för familj kan man vara utan gener tillade hon med en vass ton,
men jag hörde hennes förtvivlan över att ha misslyckats med
sin fostran och jag vet att hon är lättad för hon kan dricka bort
morgondagens ångest och felande för även imorgon kommer hon vara

lättad över att slippa ta ansvar för mig

men jag undrar om hon glömmer att hon tar ansvar för min
oförmåga att äta medan jag tar ansvar för att hon inte ska
glömma mig eller mina systrar. Och jag undrar hur det känns
när John Blund strör tårar och sorg i hennes ögon medan jag
glider in i trygg omvärld där varma vingar skyddar min tunna kropp,
och varje morgon i sådär en bråkdels sekund vaknar jag nöjd,
då vaknar jag skönt ovetandes om att jag har blivit övergiven.

som våg efter våg ilar smärtan opåverkad av de kvidande som
de skapar och även ikväll längtar jag till min oroliga sömn i sällskap
med resten av världens trasiga människor som tappar fragment av
sin tillvaro och tillåter herr blund att pussla ihop tankar under en stund.