Stålsträngad kylig njutning
droppandes, dansandes nedför

Och mina tårars värme leker hänsynslöst med solen
tårar av glädje, av rädsla, av längtan och av brustna hjärtan

Tårar ur Medelhavet

För att vi är betydelselösa, och för att jag längtar att betyda
För att i månens skugga ligger jag i ett vägskäl upplyst av trafik, och i dagens sken sträcker gröna ängar med lönnträd prydda ut sig framför mina ögon
Och förtorkade, flätade bevaras vinrankorna i sina gömslen
Av solens strålar orörda

Dolkar som ärrar min existens
Men jag skymtar skönhet.

Så jag finner mig på järnvägen
motvillig att lämna vad land, vad trottoar, vad cement som korsat min väg
avsiktligt fortsättande,
orätt återvändande
Och monumenten står ännu.

Så när du når mig är jag dig långt förbi