Sitter här för mig själv, ser bilden av dig på min dataskärm.
Det är den där bilden, som skriker att du är precis den jag vill ha.
Du har min stil, så laid-back. Men ändå så hård.
Du som är där på bilden, det är dig jag vill ha.

Jag har alltid varit hon som trott på den,
den enda sanna kärleken.
Men du har aldrig gett mig den känslan,
av att det skulle vara du.
Kanske beror det på att livet inte är som på film?

Jag har alltid gjort på mitt sätt, inte funderat på hur.
En dag satte Markus ord på vad det är,
för ”jag gömmer mig i ytterfil”
Där blir allt så enkelt, inte stanna upp, inte tänka efter.
Tills någonting kommer emellan och blockerar min väg.

Du har lärt mig mycket, eller egentligen ingenting alls.
Jag har lärt mig massor av dig.
Aldrig av vad du har sagt, men av vad vi har haft.
Du var den som kom i min väg,
och så här går det aldrig till på film

Jag kommer alltid beundra hur du gjorde det,
eller framförallt att.
Fast du hade inte en chans att hålla mig kvar.
Jag är tillbaka i min ytterfil.

Det sägs att en bild säger mer än tusen ord
Kanske är det så, fast det betyder ingenting.
För att en bild kan ljuga så mycket,
har aldrig någon nämnt.
Är det därför livet inte är som på film?

Återigen sitter jag här, och tittar på din bild.
I verkligheten är du någon annan, eller egentligen ingen alls.
Men den där bilden, den målar upp min dröm.
En dröm som jag nu inte ens önskar blev sann.
För tillslut, så är väl livet ändå som på film?

En film där någon annan än du har huvudrollen.