Tom väntar vid järnvägen där du sjöng hans sista hymn
du trodde jag skulle bli fängslad eller hur
fast i stormgrå ögon och whiskeystämband

du trodde jag var besegrad en gång till av glänsande smycken och det krypande det längtande som skaver bakom ögonen mellan injektionerna
precis i avsatsen

så jävla klockrent, min vän
bullseye igen. ja, helvete jag vill ha nålar i mina läppar och jag vill ha dig. sedan känslan: har du nuddat den på åratal, min vän? strykt mot den i sömnen kanske, desperationen, avsaknaden av något mot din hud, det vassa, det skonande,
respiten.
behovet.

jag vet, min vän, hon var det enda som gav dig dödslängtegåvan men hon sätter nålar i taket på sin tvåa, hon


säger: Tom, det är din tur att buga nu. lämna publiken åt nattkatterna.

som om hon var den enda med vettet i behåll. kanske stämmer det.

kanske

är jag din krigsbrud, när du spelar china girl på repeat tills klockan är fyra och solen går upp och det är ändå för sent att sova nu, för att inte nämna omöjligt.
har tanken någonsin slagit dig

vad du kostat mig genom åren? jag skulle aldrig skuldsätta dig, du vet, vi vet att

Tom väntar.

fastän hans trädgårdar brunnit, fastän han är år för sent för att få kalla mig Lo, fastän nålarna redan vunnit.

Tom väntar vid järnvägen där ingenting någonsin stannat. en spinkig flicka med svart hår drar sin bror i en skrinda över bron för att höra ljudet av tågen. brodern är vit och gul i allt han andas och han blåser blå plastband i stiltjen. det är

vibrationerna han känner, brodern, som dova toner i benmärgen. i nerverna. de är lärka och termit, och de möter aldrig Tom utan går alltid förbi, aningens åt vänster, sedan är de redan på bron och utom räckhåll. men Tom väntar.