Även om tanterna inte var så kärleksfulla, var de alltid snälla mot mig. De behövde aldrig hota med repressalier om jag inte var lydig, för jag var alltid snäll och var klok nog att göra som de sade. En gång fick jag emellertid stryk och den gången minns jag väldigt väl.

Tant Gerda skulle lära mig att gå till handelsboden själv. Den lilla lanthandeln låg mitt i byn, så vi fick gå en bit längs landsvägen. Tant Gerda följde med mig till ett vägskäl som låg ganska nära handelsboden. Hon skulle vänta där medan jag gick ensam och handlade.
Vi var överens, men nu var det så att det satt en stor hund på trappan. En stor schäferhund. Jag hade blivit biten av Karl-Alvars hund, så jag var rädd för hundar och vägrade därför gå till affären.

Det blev ett konstigt missförstånd mellan Tant Gerda och mig. Jag tror inte att jag sa att jag inte vågade gå dit för hundens skull, utan jag bara blånekade. Antagligen tyckte jag att Tant Gerda skulle förstå att jag var rädd för hunden, eller så hoppades jag att hundägaren skulle komma ut och ta med sig hunden därifrån.
Till slut blev Tant Gerda tvungen att gå med mig till affären. Hon var fruktansvärt arg och när vi kom hem fick jag stryk på bara rumpan med enris.

Jag blev totalt chockad, för jag hade inte väntat mig det och förstod inte heller först varför. Jag fick ingen förklaring, men till slut förstod jag av tanternas prat att det var för att Tant Gerda hade blivit tvungen att gå in i handelsboden i sin vardagskappa, en mörkblå cheviotkappa… Hon brukade ju ha en finare kappa när hon gick ut och visade sig på byn. Nu hade hon känt sig förnedrad.

Vi pratade inte mer om det. I mitt stilla sinne accepterade jag den förklaringen och Tant Gerda fick smörja min stackars rumpa morgon och kväll i flera dagar.

Det var första gången jag kom i kontakt med det här att visa sin status med det yttre.
I en liten by var det väl prästen, klockaren och skolläraren som var de personer som hade högsta status och då gällde det att leva upp till det. Jag funderade mycket kring detta.

Jag tänker alltid på denna händelse när jag läser Nils Ferlins dikt:

Du har tappat ditt ord och din papperslapp,
du barfotabarn i livet.
Så sitter du åter på handlarns trapp
och gråter så övergivet.
Vad var det för ord - var det långt eller kort,
var det väl eller illa skrivet?
Tänk efter nu- förrn vi föser dej bort,
du barfotabarn i livet.