Den gröna porten såg ut att bära portalens istappar och snöyran vilande i kanterna i skydd från vinden. Här går jag in till trapporna som leder i spiral upp till mitt hem. Min lägenhet är tvådelad och har minnen från olika tider. 60-talets retrokök och fyrtiotalets stuckatur pryder tvåan med kakelugnen som axiom för trygghet, romantik och värme.
Lisen var romantisk när hon bodde här och brukade dela värmen som nu spred sig efter att jag tänt i ugnen. Hon flydde till Danmark med en tågkonduktör. Över sundet och in i hans armar, så var det med det.
I en annan tid och del av lägenheten finns mitt sovrum som växlar till nästa hus i vilken någon slagit upp väggen. Detta äldre hus har säkert hundra år mer på nacken, men det märks inte. Den synliga röda tegeln är mycket jämnt lagd och liksom bjälkarna i taket viskar de yrkesstolthet och kommer säkert lyfta taket med starka händer, långt efter att jag är borta. I ett halvmåneformat gavelfönster gnistrar stjärnorna ovanför Malmö.
Med tända ljus på bordet satt jag i soffan efter soppa och mackor och drack mitt kvällskaffe. Min gåva låg på bordet och jag tittade på metallen utan att röra det. Tankarna for åter till dagen som varit. Snöbollar, vinterdans och ett föremål som inte tyktes ha nån mening.
Vördnad för en gåva som jag inte förstod kändes naturlig på nåt sätt. Egentligen var mötet i parken långt mer än detta föremål som nu låg på bordet och liksom vilade, hos mig. Tänk om det här föremålet kunde prata på något vis och berättta om flickor, tranor och om livet som kanske inte tar slut.
Det som var konstigt var att händelsen inte skrämde mig och att jag kände mig helt trygg. Då slog det mig plötsligt att detta föremål kanske var kopplat till flickorna, en annan tid och att jag plötsligt, kanske när jag som minst väntade mig det, skulle få se dem igen. De hade ju valt, på något konstigt sätt att tala till mig utan ord, med glada leenden och menande blickar. Jag ville se snön lysa upp och fånga månljuset med en blinkande virvel och höra tranorna igen.