Badrumsdörren står vidöppen

            ut strömmar ånga

i spegeln går det inte längre att se anletet

                                            Fast lika bra det.

Drar gnidande in ett mönster

så lätt så utsuddbart

Orangevita dofter, kolabalsam rinner i skum längs den ärrade hyn och ner bort

ner bort från henne.

Inget mer? Ögonen stirrar förlamat.

          Hon sköljer sin kropp nästan varje dag nu, inbillar och hoppas sig tro leva i ett älvbo.

Tvättar, peelar, rakar, torkar, smörjer…

                                                 Vad hjälper det när köttet luktar skämt?

En natt och ett uppvaknande räcker.

   Störd sömn- cykel.

Det är något mekaniskt över processen efteråt. Hon drar bort, rullar ihop, viker in nytt och faller åter ned. Vanan man endast kan äga när missödet skett för många gånger.

”Ingen fara, det gör ingenting, det är ju inte ditt fel!”

Som att brottet är mer hanterbart då. Om de bara   anade   vad det gör med hennes själ.

Ingen viker undan eller ser åt sidan, men i grupper när skämten ekar mellan öppna munnar och vanliga unga människor, rör sig inom detta område, ler hon bara snett och tvingar sig tänka på lyckliga saker. Glitter, musik, popcorn, hundar… Hon är ju skämtet.

Och ikväll duschar hon igen.

Bortförklaring; skogsjoggning i spåret.