Jag är en gammal potatis av andra sorteringen
Har länge suttit i jorden, utan att se solens ljus.
Med skalet mitt gav jag liv åt skotten,
De växer och de frodas och siktar rakt mot himlen med en ivrigt kall.

Till dem ges jord, gödsel, sand och brute,
De är så livsbejakande och törstiga,
De suger mig så skoningslöst
Inte generade ett enda dugg.

Så kommer det en dag när blasten blommar,
Och blommar av, förtorkar, trillar av,
Men stället där jag en gång ensam suttit
Kommer på sensommaren att grävas fram.

Och mina barn tas fram, till vilka jag har givit,
Allt vatten luft och kropp utan nån gräns,
Men barnen klarar inte sig så särskiljt länge, enbart till bordet
Och till kniven in i skållande kastrull.

Dock kommer det en dag när inte vi potatisar finns länge,
I slutändan blir ju ändå allt till stoft
Och alla foster mognar och bär frukt, efter ett ögonblick som de har fått tillbringa någonstans emellan himmel och vår jord.

2006

Översättning av Alice Samoilova