Min dröm inatt var ensamhetens dröm.. plågsamt sorglig ensamhet som får människor att ändå försöka.. i den fanns människor som..

Jag var i London.. i dis och dimma.. jag hittade ingenting.. hade en karta utan streck.. bara färger.. två bleka färger.. tog en buss mot bortheten..

väl framme klev jag av, där fanns inget, bara skymning och skuggor.. jag tog en ny buss in mot eller bort från skymningen.. bussföraren var en kvinna som svor och körde väldigt väldigt illa.. över trottoarer och refuger studsade vi och ingen på bussen sa något.. alla var så trötta på allt..

den körde på smalare och mörkare vägar tills ingen fanns kvar utom jag då stannade hon.. utanför ett hyreshus och dess källare.. ett parkeringsgarage.. här bor jag sa hon här kan du sova.. kom.. i garaget mötte oss en vän till henne.. en kvinna.. tandlös och sliten.. hon gav mig ett mjukt slitet gammalt pennskrin med engelska mynt i.. du kan få bjuda mig på en cider sa hon.. det finns att köpa därnere.. jag ska sova nu sa hon som kört bussen och lämnade mig.. den slitna kvinnan pekade ner under parkeringsgaragets källare.. så långt hade jag kommit..