Om man kommer körande norrifrån, in mot Trollhättans centrum så kör man först genom en tunnel, Kungsporten. Direkt när man kommer ut genom tunneln så tittar man mot höger. Där ligger hyreshuset där jag tillbringade mina första år. Det var tre eller fyra våningar högt. Vi bodde på andra våningen.
En av mina första minnesbilder är sommaren när min mor tar mig med till badhuset för första gången. Jag är tre år och vettskrämd. Jag har alltid varit orolig och ängslig till min natur. Det är något som jag får leva med. Jag har alltid fått tvinga mig till sådant som många tar för givet.

Samma sommar som min mor tog mig med till badhuset så minns jag att jag brukade sitta på balkongen och titta ut på bilarna. Solen sken och jag käkade päronglass. Det stod en gammal, orange plastradio i fönstret. De spelade Tennessee Waltz med Alma Cogan. Morsan höjde volymen och började dansa vid spisen.
Det är i slutet av sextiotalet, jag är tre år, morsan är tjugoett och livet är oändligt.

Vid denna tidpunkt var Trollhättan Staden med stort S. Det var hit många flyttade för att börja jobba vid någon av de stora industrierna. Drottninggatan sjöd av liv och nya butikskedjor och gallerior slog upp portarna. Alla hade jobb. Alla hade pengar.

Utom morsan. Hon jobbade som uselt betalt bokhandelsbiträde. Ibland skickade mormor och morfar mat till oss med tåget. Byttor med potatis, sås, köttfärslimpa och bröd. Allt förpackat i en stor trälåda. De bodde på landet.
Men jag upplevde aldrig att vi var fattiga. Vi hade lägenhet, jag fick mat när jag var hungrig och leksaker och serietidningar. Vad mer kunde man begära?
Idag är Trollhättan mer eller mindre en sovstad till Göteborg. Så var det inte då. Trollhättan var en högst självständig och livskraftig stad. Få pendlade till Göteborg. Dit åkte man bara om man skulle besöka Liseberg.

<

Vid sjuttiotalets början så slog hippiekulturen till på allvar i Trollhättan. Parken uppe vid järnvägsstationen var full av långhåriga hippies. Det var mycket droger i omlopp. Parken urartade till rena friluftsapoteket. Jag brukade vara där uppe och leka ibland, nu fick jag inte det längre.
Det där förstod aldrig jag riktigt. Men jag tyckte de var tuffa, riktigt skitcoola faktiskt. Jag ville också ha långt hår, trasiga jeans och en chopper som Peter Fonda i Easy Rider.
Mormor och morfar kom och hälsade på ibland. De klev av vid stationen. Mormor i blommig klänning och morfar uppklädd i sin svarta kostym. Oavsett hur hett det var så skulle han ha kostymen på sig när han åkte någonstans och jag lovar, somrarna vid sjuttiotalets början var mycket torra och heta.
Morfar gillade inte vad han såg. Han blev alldeles ursinnig när han noterade alla långhåriga ungdomar som låg i parken och rökte hasch, drack, kramades och lyssnade på rockmusik.
Morfar var en man som hatade att arbeta. Det hindrade honom dock inte från att anse att alla andra skulle arbeta lika hårt som han själv. Morfar hade en mycket enkel syn på det hela: Är man fattig ska man arbeta. Är man rik behöver man inte arbeta.
Punkt slut.
Han drog genast slutsatsen att de där långhåriga dräggen som låg i parken knappast var rika. Därför blev han arg. Han blängde ilsket på dem. De glodde tillbaka. Ha! Ha! Jobba på du gubbjävel så kan vi ligga kvar här och röka och knulla och ha oss.
Morfars dröm var att bli rik. Det blev han aldrig. Han fick arbeta under hela sitt liv.
Han dog lika fattig som han föddes.
Jag växte upp med det där. Jag förstod tidigt att arbete knappast främjade vare sig lycka eller välstånd. Alla vuxna runt omkring mig arbetade men ingen verkade bli vare sig lycklig eller rik av det. Så fort de var lediga så satt de och svor över sina förbannade jobb. Jag bestämde mig för att bli bankrånare när jag blev stor. Då skulle jag inte behöva jobba.
- Det ska du inte alls! Du ska skaffa dig en utbildning!
Det var vad alla sade till mig, morsan, mormor och morfar. De ville att jag skulle bli släktens första akademiker.
Det blev jag aldrig. Jag blev i och för sig inte någon bankrånare heller.

Mina första sju år i livet bodde jag i Trollhättan men jag har ändå aldrig sett den som min hemstad. Jag antar att det blir så när man flyttar som barn. Jag tror att det är bra att flytta på sig, men stryk, det får man räkna med. Man kommer till en ny stad och pratar en annorlunda dialekt, det räcker för att åka på några feta redan under första rasten. Stammar man, avskyr fotboll och bär glasögon, som jag gjorde, så blir det naturligtvis mer av den varan.
- Jag tror det är dags att ge honom lite mer stryk! Han verkar fortfarande inte ha fattat!
Sagt av en stor och halvt utvecklingsstörd luns vid namn Tubbe som retade sig på att jag inte ens försökte att få vara med och spela fotboll under rasten.
Tubbe lever och har hälsan idag. Han har jobbat på ett pappersbruk i hela sitt liv. Nu är han fyrtiosex år och sitter på ett saftigt villalån. Han har en drös med ungar som står i kö till att få börja vid ortens särskola för barn med grava inlärningsproblem. Jag läste i tidningen att pappersbruket har gått i konkurs. Tubbe kommer med största sannolikhet aldrig mer att få ett jobb. Gud finns trots allt.

För några år sedan hade jag vägarna förbi Trollhättan. Jag körde in i staden och parkerade vid hyreshuset där jag en gång bodde. Det hade krympt, blivit mindre. Jag minns det som oändligt högt och stort. Ingenting var sig likt. Staden håller på att dö. Av folklivet var det inget kvar och vid den stora gallerian gapade de flesta affärslokalerna tomma. Det fanns några simpla lågprisbutiker, det var allt.
Jag gick bort till järnvägsstationen där jag och min mor brukade hämta matpaketen från mormor och morfar. I parken satt det några gamla fyllon. Det var allt. Inga hippies, ingen Jimi Hendrix som spelade från en gammal kassettbandspelare.
Jag ställde mig vid entrén till järnvägsstationen. Jag tittade upp mot trappan men mormor och morfar, två gamla lantisar i finklänning och kostym med resväskor i sina händer, kommer aldrig mer stå där i solskenet och vänta på mig och min mor.
De dog för flera år sedan.
Morfar kunde aldrig förstå varför man skulle packa ihop sig bland alla andra idioter inne i städerna, och att bosätta sig i en lägenhet i ett höghus såg han som det yttersta beviset på att dårskapen hade slagit rot på allvar i landet och att allt var på väg åt helvete.
- Hade det varit meningen att vi skulle bo på höjden så hade vi byggt reden uppe i träden redan under stenåldern!
brukade han säga.
Mormor var av en annan åsikt. Hon var uppväxt i en stad men sade aldrig något, för husfridens skull. Hon fogade sig och blev en lantis som morfar och jag tror att hon trots allt trivdes bra med det.
Men nu har mormor och morfar hamnat rätt så högt upp i alla fall och jag hoppas att Gud fixar ett intyg åt morfar så att han blir arbetsbefriad där uppe.
De var väldigt noga med att ha på sig finkläderna när de åkte någonstans. Nu har de dragit iväg på sin längsta resa någonsin. Jag skulle tro att när de äntligen kom fram så hade mormor på sig sin blommiga klänning och morfar stod där i sin svarta kostym och väntade på att någon skulle komma och ta emot dem. Men den här gången var det inte jag och min mor som kom och visade vägen hem.