ganska ofta känner jag mig som ett papper som fallit till marken.

du vet, det där pappret som du alltid ser på morgonen när du har bråttom från centralstationen till jobbet, men som du aldrig riktigt lägger märke till mer än att du försöker undvika att trampa på det?

det går inte att gå runt med papper under skon på kontoret.

du tänker undermedvetet på en scen från någon klyschig film där en person med trängd själ går ut från badrummet med toapapper under skon.

alla skrattar. du hade också skrattat.

det är svårt att tro att just det där pappret en gång i tiden varit en del av ett stolt träd.

det är svårt att tro att just det där pappret en gång i tiden varit vitt och obefläckat..och helt.

nu ligger det som en grå klump på marken.

du blir lite illamående när du tittar på det.

det. det. det.

i början är man lite försiktig runt ett papper som just fallit till marken.

man vill inte ta i det men det kan vara viktigt. det kan vara av betydelse för någon. ett kvitto. ett brev till någon. kanske bara en inköpslista.

men regnet kommer. det ser fortfarande ut som ett papper men nu lite gråare. lite tunnare. lite ömtåligare men oviktigt. det har tappat sin betydelse. bläcket har flutit ut.

någon, kanske du, trampar på det och det går isär. det blir en reva i det.

ju mer det regnar. ju mer du trampar på det. ju mer du trampar på mig.

desto gråare blir det/jag. desto tunnare blir det/jag. desto ömtåligare blir det/jag. betydelsen försvinner.

tillslut ligger pappret där i en grå sörja.

en grå sörja som du blir lite illamående utav att titta på.