Jag var länge negativ till Facebook. Det tog ett bra tag innan jag registrerade mig, men till slut så gjorde jag det.
Det hände inte mycket. Fick några vänner som jag inte hade haft kontakt med på många år men jag blev inte speciellt upphetsad. Tittade in lite sporadiskt då och då. Men så började det att rasa in lite fler vänner och nu började det bli riktigt kul. Idag tittar jag in där varje dag och skriver lite. Jag tycker det är ett bra sätt att umgås och hålla kontakten med gamla kompisar.
Men det är lite väl tamt. Ingen fart alls. Ingen som sticker ut på något vis. Jag lade in lite roliga kommentarer men folk blev bara förbannade. Ingen humor alls. En kvinna som jag var kompis med för länge sedan skrev att hennes barn mådde bra och att livet inte kunde bli bättre.
Jodå, skrev jag, ett liv UTAN besvärande barn är ännu bättre!
Hon blev helt vansinnig. Hon hade trott att jag hade mognat med åren men tydligen inte.
- Det har alltid varit något FEL på dig!
Inget sinne för humor överhuvudtaget, och då var jag ändå ovanligt snäll och återhållsam.
Idag körde jag i hundratrettio knyck förbi en lågstadieskola! Min tjänstebil är ett riktigt litet krutpaket!
Skrev jag som statusrubrik. Den var lite smålustig och originell och bröt av mot all annan information som handlade om sjuka barn och semesterplaner.
Tre kvinnor och en man som hette Martin strök mig från sina vänlistor. Skämt förstår de inte så jag försöker att rätta in mig i ledet som alla andra.
Det blir gärna så när ingen är anonym. Tråkigt och tillrättalagt. Det ville jag ändra på!
Så jag öppnade ett nytt konto och skapade en helt påhittad karaktär som kunde röra om lite i idyllen.
Låt mig presentera Nina Pettersson. En trettiofemårig kvinna med en mycket stark och trevlig personlighet.

När jag skapade denna karaktär så var jag först och främst tvungen att göra henne så genomsnittlig som möjligt. Så att hon skulle bli lite svårplacerad i andra människors minne, så att hon skulle få vänner. Nina Petterson var ett lagom anonymt namn och trettiofem år är det många som är. Fotografiet på Nina hämtade jag från en porrsida. En helt okänd porraktris som jag sedan ändrade lite på i Photoshop. Hon såg bra ut, men inte för bra för att vara helt osannolik. En brunett med grå ögon och smittande leende. Hon såg trevlig ut. En kvinna som alla vill vara vän med och om de tänkte efter så hade de nog träffat henne på den där festen hos Linda någon gång, någon natt, i sin ungdom. Alla som är födda på sjuttiotalet känner någon som heter Linda.
Jag lät henne vara sambo med en man som hette Michael. De hade inga gemensamma barn men Michael hade en sjuårig son som hette Anton som han hade vårdnaden om varannan vecka.
Jag bestämde mig för att Nina skulle hata Anton. Det skulle komma fram senare, när hon hade etablerat sig. Det skulle kunna skapa en del lustiga inlägg och reaktioner från hennes vänner.
Jag skaffade ett jobb åt Nina, som butiksbiträde i en klädaffär. Nina hatade även sitt jobb och kunderna skulle hon se som sina naturliga fiender. Om Nina hade fått bestämma så hade hon helst tillbringat sin arbetsdag i en helt folktom affär utan en massa idioter som kom in och besvärade henne dagarna i ända. Kundkontakt var inte Ninas starka sida.
Trots att Nina enbart var en produkt av min fantasi så började hon leva sitt eget liv och jag kände hur jag gillade henne mer och mer. Om hon hade funnits i verkligheten så hade jag genast lagt till henne på min vänlista.
Nina försökte baka eget bröd men limporna blev kolsvarta utanpå och innanmätet bestod av lös, ogräddad deg. Limpor som hon tvingade Michaels son Anton att äta till frukost innan han gick till skolan.
- Här försöker man att göra sig till och baka färskt bröd men ungen vägrar att äta! Är det tacken det?
Snyftade Nina och tittade med sorgsna ögon på Michael som genast fick dåligt samvete. Hon försöker faktiskt, tänkte han. Hon vill så väl.
Så Michael sade åt sin son att äta upp sina smörgåsar, tänk på de stackars svältande barnen i Afrika och resten av skitsnacket. Nina hade svårt att hålla sig för skratt och fick alltid smita in på toaletten.
Ha! Ha! Jävla Nina va?

Det visade sig inte alls vara svårt att skaffa vänner till Nina. Till kvinnorna skrev jag: "Hejsan! Det var ett tag sedan! Sista gången vi sågs måste ha varit på den där festen hos Linda för tjugo år sedan? Vilket jävla röj va? Och kommer du ihåg Monika! Fniss! Skratt!"

Jag kollade alltid i de tilltänkta objektens vänlistor och drog upp namn därifrån. De flesta kvinnor lade till mig. En del skrev tillbaka och visst mindes de mig! Hos en del var minnet lite suddigt skrev de, men om de tänkte efter så hade det faktiskt funnits en Nina i deras bekantskapskrets. En Nina som kanske hade varit kompis till någons kusin.
- Jaså, var det du?
Javisst var det.
Männen ifrågasatte mig aldrig. Alla män verkade vilja lägga till en vacker och söt kvinna i sin vänlista. Till slut så hade jag sjuttiofem vänner på min lista. Det fick räcka. Sedan var det bara att börja umgås.
I början så var jag trevlig och alldeles normal. Jag etablerade mig. Jag skrev trevliga kommentarer i mina vänners fotoalbum och lade upp loggrubriker som handlade om shoppingrundor och problem med krånglande tvättmaskiner. Ibland skrev jag något meddelande till någon och frågade om det regnade i Örebro också? Om solen sken i Karlstad som de säger eller om Ikea hade etablerat sig Uddevalla ännu?