Som om någonting av det vi trott vore sant
Lika dumt att vi trodde oss känna
Någon närhet vi tänkte oss lösa galant
Utan att minsta lilla oss bränna

Ha, så enfaldigt korkat, så innerligt dumt
Som om livet var enkelt oändligt
För vi hade ju inget att ge, allt blev stumt
Och direkt så förtvivlat förgängligt

Så ... nu sitter jag här, än mer tom än förut
Ja, jag känner mig smått ur balans
Kanske har ändå kärlekens sötma ett slut
Eller finns den där ute nånstans ...