När jag är på mitt allra mest sorgsna humör
jag föraktar min själ och min kropp
Och det känns som att allt som finns inom mig dör
i de stunderna finns inget hopp

Då var blick blir ett hån och vart ord blir ett sår
som spär på allt, som ger flera skäl
Att med avsky se ned på mig själv där jag står
och få tro, ingen alls vill mig väl

Det är svårt att förklara hur allt kan bli svart
och hur ingenting mera känns lönt
Hur kroppen kan bli så helt lustlös och matt
hur inget i livet känns skönt

Likväl kan jag ju se, med logiken förstå
att jag kunnat bli så som jag är
Stundom nattsvart som sot, inte låta nån få
komma nära mig, hålla mig kär

För med kärleken följer en stor sårbarhet
och en risk att bli sluten igen
När jag tänker som så i min uppgivenhet
får jag svårt att behålla en vän

Men jag provar ändå, fast jag ofta är rädd
fast jag undrar hur jag ska stå ut
Om det visar sig att jag ska bli förbisedd
och att du ändå sviker till slut