Och allting fortsätter. Och allting är som vanligt. Som det alltid kommer att förbli. Jag tycker om hösten. Jag tycker om mörkret och löven som faller. De bästa stunderna är då jag cyklar hem i höstmörkret med musiken i öronen och natthimlen ovanför mig. Då kan jag inte låta bli att le och titta upp på stjärnorna tills jag får ont i nacken eller cyklar in i något. Då känns allt bara så jävla bra. Som att allt kommer lösa sig, som att ingenting spelar någon roll. Befrielse.
Frustration: vad ska man göra av sitt liv? Ibland, ofta, alltid vill jag bara klippa alla band till verkligheten. Gå in totalt i någon slags fantasivärld. Släppa allt annat, greppet om verkligheten. Bara försvinna. Ibland tänker jag att det bara är en tidsfråga innan jag en morgon vaknar och bara låter bli att gå upp. Låter bli att gå upp en morgon och sen försvinner. Släpper allt, förlorar kontrollen och fullständigt tappar greppet om verkligheten. Läggs in på psyket. Återvänder hem en dag utan att ha en aning om hur länge jag varit försvunnen. Jag tänker att det inte är omöjligt, att det faktiskt kan ske. Jag undrar hur det skulle kännas att återvända, att komma tillbaka. Om man skulle klara av det, om man skulle orka. Jag tror inte det.