På vägen ner

visiterade vi varandra närgånget

norpade nycklar och plånböcker

lämnade fickor tomt gapande

la inte märke till

världen som förändrades,

svepte förbi i hyperfart,

vinden i ansiktet

Medan vi föll

tog vi sikte,

tömde salva efter salva

och laddade om

pekade ut,

petade ut ögon och

bedövade öron,

small som chockgranater,

plockade poäng:

flest

vinner

Medan vi föll

såg vi då att

vi kunde nå varandra

började stäcka ut händer och tår,

greppade efter vad vi kunde få tag i

och jag bad dig

för allt i världen

att aldrig släppa

kanske kunde vi rädda varandra

den här gången

Medan vi föll

fräste det här årtiondet

gnisslade och skrek

utan att särskilt många hörde

Vi funderade alla på ett större problem

"Är den där marken

verkligen

så hård

som

den

ser ut

att vara?"