Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 

Tråkiga människor med tråkiga liv.

Jag har alltid fascinerats av medelålders människor som lever tråkiga liv, har tråkiga arbeten och som bor i en tråkig stad i en tråkig liten lägenhet.
Jag fascinerades faktiskt av dessa människor och de historier man kunde spinna runt dem innan jag själv blev medelålders och tråkig. En av mina första kortromaner handlade om en fyrtiofemårig karl som hette Henrik, som levde ensam i en liten lägenhet och som gick till sitt tråkiga jobb i ur och skur. I samma trappuppgång bodde en ensam kvinna från Brasilien. Hon hette Mary, var i samma ålder som Henrik och gav kvällskurser på ABF i klassisk samba. Henrik råkade stöta på henne i tvättstugan en dag och blev genast störtförälskad. Dessvärre vågade Henrik bara tilltala henne när han var berusad. Henrik gillade att dricka sprit under helgerna. Gärna direkt på morgonen, det var också då han oftast hade sin tvättid.
Henrik tvättade så ofta han kunde i hopp om att få träffa Mary. Han satte upp sig för dubbla tvättpass. Han tvättade och drack.
Mary var dock van vid att bli uppvaktad på ett helt annat vis. Männen i Brasilien skulle aldrig få för sig att tvätta sina kläder, än mindre sätta sin fot i en tvättstuga och absolut inte vara berusade klockan nio på morgonen!
Henrik skrämde Mary. Hon började tvätta för hand uppe i sin lägenhet så att hon slapp utsätta sig för risken att bli besvärad av en full och pratglad Henrik.
När Mary hade varit osynlig lite väl länge i tvättstugan under helgerna så började Henrik även att tvätta under vardagarna. Mattor, gardiner, överkast, ja, allt han kunde komma på.
Till slut började Henrik att missköta sitt jobb och… Ja, jag orkar inte dra alltihopa men det där är berättelsen i mycket grova drag.
Den var hur som helst inte alls så vulgär flamsig som det verkar. Det där med supandet var bara en liten del men eftersom alkoholen trots allt spelade en bärande roll i mötet mellan den blyge Henrik och den mer världsvana Mary så var jag tvungen att nämna det. Så mycket mer utvikningar i det ämnet blev det inte.

<

När jag hade avslutat min berättelse så fick mitt ex läsa den.
- Jättebra. Fyndigt och humoristiskt.
Hennes tonläge avslöjade henne. Hon gillade det inte alls. Hon sade det på samma sätt som en kvinna som just har upptäckt att hennes äkta man försörjer hela familjen genom att sälja heroin utanför en mellanstadieskola.
Efter det så läste hon aldrig vad jag skrev.
Den där romanen har jag faktiskt sparat. Jag skrev ut och satte in den i en pärm som jag vet finns någonstans. Jag gillade den faktiskt. Jag tyckte att jag fick till det riktigt bra.
Jag anser nämligen att om man målar upp en ensam och tråkig människa som lever ett trist liv så blir kontrasterna så mycket större, det vackra blir så mycket vackrare när det väl händer något fint. Ett kärleksmöte eller ny chans i livet kan bli som en regnbåge i en för övrigt svartvit värld.

Jag gillade Henrik, jag fattade sympati för honom under tiden som jag skrev. Jag tyckte synd om honom. Han var en alldeles vanlig karl med ett tråkigt jobb som hade låtit tiden flyta iväg utan att det hade varit meningen. Helt plötsligt hade han upptäckt att han var ensam. Det fanns ingen som svarade på de gamla telefonnumren längre och hans gamla dröm om att kunna leva på sin hobby skulle aldrig slå in.
Efter att han hade fått sparken från sitt jobb och blivit ännu mer ensam så lät jag Henrik få ett bra liv. Jag lät honom till slut bli insläppt i Marys lägenhet och det skulle inte förvåna mig om kvällen slutade med att de dansade samba.

Jag skulle faktiskt kunna ta och leta upp den där gamla texten och göra något av den. Jag skulle kunna skriva om den en smula och förlänga den med diverse utvikningar och händelser så att den kom upp i tre-fyrahundra sidor. Det skulle gå.
Dessvärre är inte marknaden för sådana här romaner stor. Jag tror inte det i alla fall. Det ska vara deckare och thrillers nu för tiden. Det ska antingen handla om gamla skilda gubbar som löser komplicerade mordfall (Det är viktigt att de är skilda, så att de inte framstår som helt misslyckade. Det ska i alla fall ha funnits en kvinna någon gång för länge sedan som ville ha dem) eller medelålders kvinnor som ska kombinera sin mammaroll med sin polis/journalist/domarroll. Intressant värre.
Och så får vi inte glömma de vackra och rika människorna som ständigt ligger med fel människor och som alltid trasslar in sig i den ena märkliga affären efter den andra eftersom de av någon outgrundlig anledning bara måste fördubbla sin redan stora förmögenhet.
Sådant vill människorna läsa om.
Men sådant gillar inte jag. Jag skulle aldrig kunna skriva någon deckare eller roman om rika människor som har fått allt serverat.
Jag vill både läsa och skriva realistiska skildringar av livet och människor. Jag tror nog att jag kan våga hävda att de flesta människor inte jobbar som kriminalare eller kvällstidningsjournalister och ännu mer sällan så är de rika och vackra. Min erfarenhet av människor är att de flesta jobbar som sjukvårdsbiträden, lokalvårdare och fabriksarbetare. Det blir man inte rik utav. De flesta av oss är rätt så fula och dumma också.
Vi lever tråkiga liv men våra öden intresserar mig i alla fall och jag skiter i om ingen vill läsa om oss. Jag vill skriva om oss i alla fall!

I mina berättelser så kommer man inte att hitta någon bildskön Jake eller Lucienne. De heter istället Sören eller Birgitta och de håller på att bli flintskalliga och feta. Allt håller på att gå åt helvete, inget blev som de ville och nu sitter de där med sina tråkiga liv och förlorade illusioner.
Men jag har förmågan att ändra på det. Jag kan ge dem bra liv. Jag kan få det att sluta lyckligt. Det gillar jag.
Mitt eget liv har jag aldrig riktigt haft någon plan med. Jag har liksom aldrig tagit ut riktningen eftersom jag inte har haft någon aning om vilket håll jag ska vända mig åt. Det gör inget, jag föredrar att skapa mina egna små världar.
Det är så mycket roligare och lättare än att skapa sitt eget liv.




Prosa (Novell) av Peter Ferm
Läst 1422 gånger och applåderad av 1 personer
Publicerad 2011-10-01 10:55



Bookmark and Share


    Sylwia
Just så här är det...så enkelt men så svårt. Vardagligt, speciellt på något sätt.
2011-10-01
  > Nästa text
< Föregående

Peter Ferm
Peter Ferm