Sverige är känt för två saker utomlands, det har jag förstått av mina samtal med folk på mina resor.
Den svenska synden och naturen.
Jag tänkte att jag skulle ge min syn på dessa två företeelser, svensk som jag är. Jag borde ju ha gedigen erfarenhet och kunskap om detta.
Den svenska synden.
Om man nu är dömd till att leva i ett land med ständig kallblåst och lägenhetsfylla så kanske den svenska synden kan balansera upp detta elände? Hamid fick för ett tag sedan erfarenhet av svenska synden. Hamid hade bestämt sig för att gå på diskotek, eller ”klubb” som man säger nu för tiden. Hamid hällde i sig en helflaska sprit på stående fot innan han gick in på klubben. De svenska alkoholpriserna, ni vet.
Spriten slog som ett hammarslag direkt efter att han hade betalat inträdet. Hamid tappade fullständigt omdömet, liksom sina kontaktlinser. Han såg inte så mycket, men hörseln var det inget fel på.
- Bjud mig på en drink!
Skrek en ung kvinna i örat på honom. Det gjorde han.
- Jag ska bara dricka upp, sedan går vi hem till mig!
Skrek kvinnan sedan. Hamid trodde knappt sina öron. Skulle det verkligen gå så lätt?
Vilken tur att han bestämde sig för att gå ut ikväll.
På väg hem till den villiga kvinnan så gratulerade Hamid sig själv till att han hade haft en sådan tur. Men det var lite synd med kontaklinserna. Han såg knappt vägen framför sig. Flickan var bara ett suddigt töcken men hon var blond och verkade ha flätor. En riktig svensk vikingadotter hade han minsann fått på kroken. Hamid fick stånd bara han tänkte på nattens alla övningar.
Om hon bara kunde låta bli att skrika så förbannat. Var hon döv?
Och visst hade hon något slags talfel? Det lät som om hon hade munnen full med kokta ägg när hon talade, eller skrek rättare sagt.
Men skit samma! Nu skulle det bli pälskrage. Han skulle jävlar i mig mangla henne hela natten.
På morgonen så undrade inte bara Hamid var hans kontaklinser fanns, han undrade även vad i helvete det var frågan om när det rusade in ett par främmande äldre kvinnor och slet av honom och hans käresta täcket. De var vårdare och undrade vad i helskotta han gjorde på ett gruppboende för unga flickor med en svårare form av downs syndrom.
- Hur var hon?
Frågade jag Hamid när jag träffade honom på stan.
- Käften!
Den svenska naturen! Brukar Sverigeambassadörerna ha som sista, desperat argument.
Jag avskyr att vistas i naturen men ok, jag kanske hade uppskattat att ta mig en sväng i naturen någon gång om klimatet hade varit mer gynnsamt. Om naturen hade varit lite mer omväxlande.
Mörk, dyster och enformig granskog med inslag av lite tall är inte vad jag kallar för vacker natur. Speciellt inte när man måste klä sig i regnjacka och stövlar, eller fullt vinterutrustad med täckjacka, snöskor och ishacka.
De vilda djuren! Säger även idioterna med beundran i rösten.
Ska man uppfatta gamla, luggslitna gråa älgar som vilda och spännande?
Skogens konung va? Skogens uteliggare skulle jag vilja kalla dem. Älgar är djurvärldens slitna fyllon. Ingen gracil gång, inga hotfulla och spännande vrål. Ingen självrespekt. Bara allmänt knäckta och desillusionerade.
Antingen står de bara under någon gran och glor, eller så bestämmer de sig för att gå rakt ut framför en bil och orsaka dödsolyckor.
Inte är de goda att äta heller. Torrt och fibröst kött.
I Sverige finns inga lejon och antiloper som rusar fram över en solig savann.
Svensk natur är blöt och kall granskog. Det är ruttna löv, blåst, rotvältor och en fauna och djurliv vars brist på dramatik, omväxling och personlighet kan få en gråsten att somna av tristess.
Vissa hävdar att det är avkopplande att vandra i skogen. De säger att det är skönt att sitta på en sten, glo på träden och ägna sig åt kontemplation. Lite meditativt sådär.
Min polare Hamid är en sökare. Han är alltid sugen på att prova något nytt. Nu var han sugen på en skogsgpromenad. Hamid är lite smått andlig och skogspromendader sägs ju vara bra för själen. Hamid ville gärna pröva på hur det var att sitta på en sten och känna sig nära.
Men inte ensam. Han ville att jag skulle göra honom sällskap. Jag följde med eftersom jag kände att Hamid behövde lite stöd efter den senaste tidens händelser.
Så vi gick in i en skog, satte oss på var sin sten och glodde. Det var kallt och fuktigt. Det var mörkt och dystert. Jag frös. Hamid frös.
Det var inget roligt alls. Jag märkte att Hamid var lika uttråkad som jag. Andligheten ville inte infinna sig. Hamid såg inte ut att känna sig nära någonting, allra minst sin själ. Hamid såg bara sur ut.
Vi satt tysta och glodde på träden.
Tiden gick.
Till slut var jag tvungen att bryta tystnaden. Jag frågade:
- Sög hon?
- Käften!
Svarade Hamid.
Sedan reste vi oss och gick under tystnad hem igen.
Nästa text
Föregående
