Tidigare i livet så trodde jag faktiskt att arbete var bra för oss människor, ja nästan hälsosamt. Hårt arbete håller folk borta från dumheter, och liknande kunde jag vräka ur mig utan att skämmas.

Jag har blivit indoktrinerad från födseln med att man ska vara stolt över att arbeta. Från det att jag lärde mig att förstå ordens innebörd så fick jag dagligen lyssna på hur morfar och morsan svor och förbannade sina jobb. Ändå så var de stolta. För de arbetade minsann och arbeta, det skulle man!
Den som gnällde mest, det var morfar. Morsan var mest glad över att ha ett arbete så att hon kunde försörja oss. Morsan jobbade vid denna tiden i en bokhandel.
Morfar jobbade som snickare vid olika byggen. Något han var totalt ointresserad av har jag förstått. Han hatade sitt jobb. Det var tungt och slitsamt. Men morfar hade föreställningen om att ju mer man vantrivdes på sitt jobb, ju hårdare och jävligare det var, desto finare människa var man. För att man stod ut.
- Det är väl för fan ingen konst att sköta ett jobb om det är lätt och roligt!
Det hade han faktiskt rätt i.
Däremot så hade han fel i att arbete höll folk friska och borta från dumheter.
Nej, jag tror snarare att det är väldigt viktigt att ha ett intresse, att aktivt ägna sig åt någon hobby av något slag.
När jag ser tillbaka så var det inte bakgrunden och livsstilen som var den avgörande orsaken till att livet blev som det blev för mig. Det var istället förekomsten av hobbies som gav mig ett bra liv. Jag förstod det inte då men det gör jag idag.

<

Som tonåring så var teckning ett stort intresse för mig. Sedan dog det tyvärr. Jag upptäckte att jag tyckte det var roligare att skriva.

När jag som ung man jobbade på olika färjor så brukade jag skriva breven hem åt mina jobbarkompisar. Till deras flickvänner, kompisar och släktingar. Detta var innan internet.

Jag minns att ett befäl bad mig att författa ett brev till en kvinna som hade lagt ut en kontaktannons.
- Kan inte du skriva något fint? Jag har hört att du är en jävel på att formulera dig i skrift!
Befälet var en styrman som hette Johnny. Han var en elak jävel som alltid brukade sätta mig i arbete så fort han såg att jag inte hade något att göra. Han njöt av att ge order och visa sin makt.
- Javisst kan jag göra det!
Sade jag och skred till verket.
Johnny hade sagt att jag skulle skriva att han styrketränade på fritiden. Kvinnor gillar vältränade män!
- Skriv att jag uppskattar poesi också. Då framstår jag som en känslig och medkännande man!
Jodå, det skulle jag göra. För övrigt så fick jag fria tyglar.
I början så höll jag mig till sanningen. Jag försökte att få texten seriös och allvarligt menad. Jag skrev att Johnny bodde i en liten men smakfullt inredd etta på Södermalm i Stockholm, att han jobbade som Styrman och snart skulle fylla fyrtio år. Nu hade han tröttnat på singellivet och sökte en trevlig och mogen kvinna att bli tillsammans med. Kanske skaffa barn i framtiden?
Naturligtvis så gillade han lugna hemmakvällar. Alkohol och tobak var något som han tog aktivt avstånd ifrån. Jag skrev även att han gillade att hålla sig i form och styrketränade dagligen. Poesi var också något som låg honom varmt och hjärtat. ”Det är något bortom bergen, bakom stjärnan, bakom heta hjärtat mitt.” Skrev jag och citerade därmed Dan Andersson.
Det såg bra ut. Hon skulle smälta direkt. En sådan text skulle ingen kvinna kunna motstå.
Sedan avslutade jag med: Stor kuk har jag också!
Jag satt där i natten med mina brevpapper och pennor, tittade ut över havet och fnittrade för mig själv. Jag avslutade brevet med att teckna ett självporträtt av Johnny.
Jag ritade en naken och muskulös man som balanserade en stor och tung skivstång ovanför huvudet på raka armar. Jag gav honom en överdimensionerad ståkuk på en halvmeter som stod rakt upp. Sedan drog jag en pil mot konstverket och skrev ”JAG!” med stora versaler.
Jag vek ihop brevet, stoppade ned det i ett kuvert och slickade. Morgonen därpå gav jag Styrman Johnny brevet. Det var bara att lägga det på brevlådan.
Han kollade aldrig vad jag hade skrivit.
Det tog en vecka, sedan fick han ett kort svar.
”Får du plats med din stora kuk i din lilla etta?”
Det var allt.
Johnny blev naturligtvis helförbannad och undrade vad i helvete jag hade skrivit. Vid det här laget så kände hela besättningen till att jag hade svarat på en kontaktannons åt Johnny. Alla tyckte det var kul. Alla utom Johnny.

En av mina hobbies är alltså att skriva. Det är ingen hobby som imponerar på kvinnor eller ger stora, svällande muskler, snarare tvärtom. Men det är en trevlig och lugn hobby. Den tar mig med ut på äventyr utan att jag behöver lämna mitt hem. Det är en perfekt hobby om man som mig, inte gillar att vistas ute i kylan.
En annan fördel med skrivandet är att det är en billig hobby som vem som helst kan lära sig. Till skillnad från mycket annat så behöver man inte ha någon begåvning eller anlag för att skriva. Alla kan tänka och fantisera och har man dålig fantasi, ja då kan man skriva självbiografiskt. Eller så kan man skriva om någon annans liv.
Svårare än så är det faktiskt inte.
Jag har en gammal god vän, Ulf. Han är en typiskt mätt, medelålders man som bor i villa, är gift och är omgiven av ett koppel ungar. I mitt tycke ett riktigt mardrömsliv. Jag skulle bli spritt språngande tokig av en sådan tillvaro.
Men inte Ulf. Han har valt detta livet men för några år sedan tappade han gnistan och förvandlades till en riktig gnällgubbe. Ingenting var roligt. Förr tyckte han det var kul att pyssla med huset, lyssna på musik, läsa tjocka romaner och dricka grogg på fredag. Eller också idkade han samlag med sin fru. Ulf hade en stor sexuell aptit. Han kunde ringa hem till sin fru från jobbet och förvarna henne.
- Nu har jag stånd igen!
Ulf brukade cykla hem under lunchrasten för att få sig ett nyp. Det gick undan, rasten var bara på fyrtiofem minuter. Invånarna i det lilla villaområdet där Ulf bor kunde ibland se en man i blåställ som kom cyklande från fabriken i full fart. Jag ljuger inte om jag säger att han låg i kurvorna.
Men så är det inte idag. Ulf har som sagt tappat gnistan. Han hävdar själv att det beror på jobbet. Ulf hatar sitt arbete. Jobbet på fabriken förgiftar hela hans tillvaro. Det är alltid det förbannade jobbet.
Jobbet! Jobbet! Jobbet!
Själv så tror jag att det är avsaknaden av hobbies och intressen som förmörkar Ulf tillvaro. Jobba måste man göra och det finns inga roliga jobb. Det är bara att acceptera. Det hjälper inte att byta jobb, det blir inte roligare. Det borde jag veta. Därför måste man ägna sig åt något under sin fritid som gör livet värt att leva.
Jag har flera gånger försökt att få Ulf att börja med en ny hobby.
- Du uppskattar ju en god text. Varför börjar du inte att skriva?
Ulf har tusen ursäkter för att slippa. Han hävdar att han inte kan, att han inte har tid (!) och att han inte har något att skriva om.
Jag hävdar att Ulf har massor att skriva om. Han är över fyrtio år. Då har man varit med om en hel del, även om det inte känns på det viset.

Det är mycket som en alldeles vanlig, medelålders man har gått igenom i livet. Först så tvingar de honom att sitta av nio år i grundskolan, vill det sig riktigt illa så tvingar de honom att spendera ytterligare några år på skolbänken. Under tidens gång så kommer han att ta körkort och kanske, kanske får han hålla en vacker flicka i handen för första gången.
En tidig morgon så packar han sin lunchlåda och traskar iväg till sitt första arbete. Han kommer att få sparken från några jobb, sitta av ett par månader på någon anstalt, köpa sin första bostad, uppleva främmande länder samt dra på sig magsjuka.
Han kommer att få möta många skitstövlar under livets gång. Några kommer att ge honom duktigt med stryk men han kommer även få uppleva stunder av obeskrivlig lycka och glädje tillsammans med någon kvinna som egentligen är för fin för honom. Vilken tur att hon inte märker att det är något fel på mig!
Det är så här livet är för de flesta människor. Som jag ser det så finns det massor att skriva om.
Vi människor skiljer oss från djuren på flera olika vis. En stor skillnad är vår nyfikenhet på andra människors liv och historia. Om din tråkiga granne som du möter varje dag i hissen hade gett ut en roman så hade du köpt den, trots att han vid fyllda fyrtio år redan har börjat klä sig i bruna byxor och skjortor med styv krage. Kanske har han ett utseende och en kroppshållning som skvallrar om att han egentligen dog redan när han fyllde trettiofem men det kvittar, skulle han ge ut en roman så skulle du bli en av hans läsare.
För du måste ju få veta.
Alla människor har en historia att berätta och det finns alltid någon som vill lyssna.