Parkerade husvagnen på campingen,
efter många timmar bilkörning
kunde vi barn äntligen stiga ur och
sträcka på benen.
Husvagnar stod på långa rader,
solens gassande öppnade längtan
mot havets vita stränder.
Äntligen Öland, äntligen
sanden mellan tårna, den där
vita, gnistrande som bara finns
där.
Böda camping.
Lek med andra barn, bus
på lekplatser.
Du och din bror var också
där. Minns ni hur vi möttes?
Vi var så unga, så oerfarna, men
ändå fördes konversationer om
livet, kärleken och vänskap.
Då skurarna nådde oss,
sprang vi skrattandes in på
toaletten och pratade, aldrig
hade vi just då en tanke på
att skingras.
Dagarna var som en evighet.
Då vi badade, lekte vi som fiskar
i havets djupa vågor.
Vuxna fanns med, men bara i bakgrunden.
Glömmer aldrig då jag vann den
där kextävlingen, men kunde
inte få fram ett enda visslande ljud.
Kyrkan på Böda camping
blev tryggheten för mig, capellet
vi samlades i för att sjunga våra
sånger viskade kärlek i våra hjärtan.
Maten glömdes bort liksom sömnen
den där sommaren då jag var 13 år
och solbränd över hela mig.
Bollekarna fick håret att klibba
fast sig i nacken, kurragömma
öppnade barnet inom oss och
chokladen vi stoppade i oss.
En dag sa vi adjö med tårarna rinnandes
ner för våra kinder. Aldrig vi haft sån
gemenskap med så många barn och
ungdomar förr.
Bytte nummer, adresser och åkte hem till
landets alla hörn.
De somrarna vi firade på Böda glömmer jag aldrig.