Februari 2009 blev jag opererad i höger hand pga domningar, som fick mig att tappa saker. Karpaltunnelsyndrom hette detta och stoppar blodet att kunna komma ut i fingrarna, pga att nerverna sitter i kläm.

Min kompis, som varit mitt ex några månader följde med, han hade precis då vi träffades gjort samma operation, så jag visste vad som väntade.

Kom in på rummet där jag fick tvätta handen, få en lång spruta in i handen, så jag inte skulle känna då kniven skar, eftersom jag inte sövdes.
Då lokalbedövningen satt sig ordentligt kom jag in på salen.
En massa sjuksköterskor, stod runt båren. En spände min arm, så blodet inte kunde sippra ut, en la en stor lapp, så jag inte nyfiken kunde studera.

Doktorn kom in och satte sig på en rullpall. Visste operationen tog tio minuter från påbörjat snitt, till jag syddes ihop.

Medan han skar, rensade och tittade pratade jag på som vanligt med sköterskan, som stod vid min sida. Skulle gissa var olika motiv satt på en bild i tavlan. Jag studerade och pratade om mina intressen istället.
Berättade att jag just då jobbade på en second handaffär och hade planer att komma dit samma dag, för att visa upp handen i bandage.
Sköterskan skrattade och ville få mig lite tyst, men jag bara babblade på.

"Nu har det gått tio minuter, är ni klara nu?"
"Wow, du klagade inte alls på att det gjorde ont i armen."
Det jag inte sa, var att det spände den sista minuten.
"Nej, jag har opererat mig så många gånger i magen, att detta är en liten sak."
Kan tyckas jag skröt, men det gjorde jag inte, för halva mitt liv har varit operationer, så detta var ett lätt ingrepp.

De la en massa kompressor, med bakteriedödande medel på ingreppet, virade om med bandage, så jag fick en megahand.
Fick brochyrer om hur jag skulle träna, för fingrarna inte skulle svullna.
På vägen mot arbetsmarknadsenheten, så slank jag in på affären, bara för att visa jag var vid liv. Mina kollegor trodde knappt sina ögon.
"Är du här nu?"
"Ja, se nu är jag i packet, hahaha."
"Krya på dig," sa alla och sen bar det vidare.
Gick in på arbetsmarknadsenheten, handen var i luften och kopierade sjukintyget.
"Kunde du inte vänta?"
"Vill ta det nu, så jag kan vila sen."
Bedövningen höll på att släppa, så jag rusade mot bilen, tog vattenflaskan i högsta hugg och två verktabletter.
"Känns det bättre nu?"
"Tror det tar en stund, sa jag och gned den friska handen mot låret, för att slippa tänka på pulserandet.
Några dagar skrek jag nästan av smärta, svetten lackade på natten innan smärtan la sig.

Det jag inte tänkte på, var hur svårt det var att öppna byxorna, ta av sig, duscha,
klä på sig etc...
Hade bara en hand, men jag lärde mig.
Satte en påse på den opererade handen och sen duschade jag med den utanför,
åt med en gaffel, fick hjälp att dela kött och annat.

Då tio dagar gått flög jag nästan till vårdcentralen och ville de skulle riva upp det. Visste inte om det var läkt, men det var det. Tvättade handen för första gången på tio dagar efter operationen. Var rädd att det skulle göra ont, så jag tog lite tvål i den friska, för att ladda i den opererade. Upptäckte att det inte gjorde ont. Tog vatten på samma sätt, men då sved det. Stum kändes stället.
"Det kommer ändra sig," sa sköterskan.
"Skönt att handen kan läkas."
"Du har bra läkekött, den är nästan helt läkt."
Jag log och studsade nästan ut från rummet av lycka.