Den som vågar älska, vågar bli sårad,
den som vågar släppa in någon, vågar släppa ut.
Då åren går, blir vi skörare, då tankar tar över.
Unga spirande skönheter, leker livets
underbara lek.
Älskar över allt, utan tanke, utan mål.
Då molnen skymmer sikten, somnar
själen in och längtan skrynklas sakta ihop.
Stänger dörrar, då kärlek knackar på.
Bestämt går vägen på ett håll som unga
aldrig gör. Stannar upp och ser ruiner,
hjärtan som raserats i tusen falt.
Backar tusen steg, tappar tron, då någon
ler. Vågar inte öppna famnen, ratar hellre
utan vetskap, då hjärtat försöker komma
fram.
Sorgens ansikte luras, då klownens
skratt byts ut mot gråt, då ridån sakta åker
ner. Ingen återvändo, ingen ånger,
bara stirra rakt fram.
Ensam då såren märkt själen för djupt,
då blodet sipprar ut.
Sorgen än visas, då kärlek aldrig
kan förvissas.
Utan förståelse förklarar känslan
utan tanke. Minnet lever sitt egna liv.
Rysningar öppnar rasande lavin,
från tider hjärtat än idag minns.