Hade varit i skolan,
kände på mig något var fel
då jag öppnade dörren.

Jag bodde i ett villakvarter
där flera hus såg likadana ut
på den sidan jag bodde på.
Trädgårdarnas planering ändrades
inte, så då man gick förbi
fyra hus såg man vit cement, faluröd
över den vita, för att sen sluta med
svart och takpannor.
Om någon byggde en balkong,
var det andra som gjorde det samma.

Min mormor, som jag varit hos helgen
innan hade hastigt ryckts bort.

Kom upp i köket, möttes av sorg.
Ögonen på mig vattnades, då orden
kom i öronen.
"Mormor är död."
Fattade inte att hon,
som väckt mig med varm choklad och nybakat
bröd faktiskt var död.

Tankarna snurrade, kunde inte se,
kunde inte höra. Allt blev ett enda inferno.
Var skulle jag ta vägen nu?

I detta fina hus vi levde i, fylldes nu
med tystnad.
Min fostersyster sa gråtande:
"Denna stenen får vara till mormor."
Då brast det för mig.

Kunde inte förmå mig att gråta fullt ut,
kunde inte förstå de vuxna väntade tills
jag kom hem med skolbussen, innan orden
yppades.

En månad efter skulle jag fylla år, då visste
jag inte om det kom att firas, eftersom jag visste
min person inte räknades in.

Till och med då det sörjdes stängdes jag ute,
fick inte lov att följa med på hennes begravning,
inte ens veta var hon skulle sänkas ner.

Barn fick inte vara med, sa min fostermamma.
Men det dem inte sa, var att de andra två
skulle medverka.
De andra två som adopterats, räknades in, men
jag var bara fosterbarn och de skulle man gömma.

Ensam bar jag sorgen, ingen ville prata, det
tasslades dagarna innan. Tystnaden la sig
då jag närvarande. Kunde inte förmå mig
fråga, det var inte min mormor helt plötsligt.

Insåg den dagen att jag inte tillhörde den familjen,
men jag tillhörde inte heller min biologiska.
Gömde mig på rummet, vågade inte visa mig.
Frågade inte efter mormor.

Sakerna jag glömt hos henne radades upp framför
mig, de skulle tas hand om, så jag gick
ner till mitt rum, som än var mitt rum.
Det låg på bottenvåningen, så jag hade
egen dusch och toalett där.Satte dem framför mig,
pratade med tingen, som inte kunde svara.

Tog en nalle, från barndomens år, då jag opererats
i örat, la den vid min sida, klappade lite på den
och viskade att allt kom att ordna sig.
Då brast det för mig, men gråta högt fick jag inte,
då kom någon och kunde skrika.

Min värld stängdes av då mormor dog.
Orden försvann och leendet sattes på
då jag skulle till skolan. Lådsades som
inget hade hänt. Satte mig som vanligt i
en av stolarna och hörde någon kasta
glåpord som vanligt.

Just som läraren kom in, frös jag till is,
kunde inte resa mig.
Ilskan i hennes ögon fick min lilla
kropp att skälva.
Kunde inte längre le, kunde inte längre
visa masken.

"Kom nu!"
"Släpp mig!"
"Varför ska du vara så omöjlig?"
Satte ansiktet i händerna, drog upp benen
och skrek:
"Ge fan i mig!"
"Vad har hänt?"
"Skit i det, ingen bryr sig ändå."
Tystnaden la sig då hon såg mina tårar
våta ner min blus.
"Vad är det?"
"Mormor har bara dött!"

Ingen empati, bara kalla ord.
"Har inte tid med detta."
Tiden stod still, då jag ensam satt kvar i rummet.
Lektionen började och jag fick frånvaro.

Den dagen var början på ett helvete av dess like.
Orkade aldrig be om hjälp, då visste jag
slagen hemma skulle komma.
Visste att jag inte fick pratade om någon i
familjen, de var ju inte min familj.

Ett par år efter ville jag besöka mormors grav,
gjorde det med min ena fostersyster.
Blev så ledsen då jag insåg att sorgen stannat.
Tappade orden åter igen.

Rädslan för vad de andra skulle tycka, fick
mig att säga hon inte skulle yppa ett ord.
Så fort vi kom till det fina huset, med de
fina människorna, som var hennes föräldrar,
så sa hon det.
"Du får aldrig mer besöka hennes grav", sa
han som ville jag skulle kalla honom pappa.
"Okej, detta bevisar att jag inte tillhör er."
"Du är bara ett fosterbarn, ska vara glad
någon vill ha dig!"

Hatet grodde och pyste inom mig, ville bara
bort, ville inte stanna kvar.
Ingen brydde sig, ingen såg, ingen
tyckte jag var viktig.